Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 27 okt. 1934 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN LÄSARNA
Sjukkassorna och sjukhjälpen.
För någon tid sedan skrev jag i denna tidskrift onn huru den nya
ordningen inom sjukkasseväsendet, genom sina bestämmelser om sättet
för utbetalning av sjukpenning, komme att motverka, att
fattigvårdsunderstöden fördelas på skattebetalarna i allt större områden. Genom den
paragraf i ex. Östra Sveriges Centralsjukkassas stadgar, som bestämmer
att av sjukpenning som betalas till ein sjuk medlem skall innehållas så
mycket som erfordras för att betala vårdkostnaden på lasarett, eller,
om den sjukes familj är väsentligen beroende av den sjuke, högst hälften
av sjukpenningen. Jag tillät mig påpeka att om det vore fråga om en
person, som vore medellös så kunde det härigenom bli fråga om att
övervältra en börda ifrån landstinget (den större och kraftigare enheten) till
eller på fattigvårdssamhället (den mindre och svagare enheten). Jag
framhöll också att detta vore en utveckling i rakt motsatt riktning emot
vad skatteutjämningsberedningssakkunniga åsyftat och föreslagit i sitt
betänkande i fråga om fattig- och sjukvård. — För närvarande tycks
det utkämpas en dragkamp mellan representanter för kommunerna,
särskilt fattigvården, och landstingen och deras ansvariga män. De
förra anse i likhet med mig att ovan anförda förhållande är
oroväckande under det att de senare vid olika tillfällen, däribland vid
en nyligen hållen sjukkassekongress i Stockholm, prisat den nya
ordningen såsom varande till stort gagn för landstingens ekonomi. Att man,
trots detta förhållande, ändock på många platser ute på landsbygden får
se anslag, utfärdade av kommunala myndigheter, speciellt
fattigvårdsstyrelser, med enträgna uppmaningar till kommunens medborgare att
bliva medlemmar i sjukkassorna på respektive orter, bevisar att man,
med bortseende från vad som brister och därför kritiseras, insett och
allt mer jnser sjukkasserörelsens stora betydelse för såväl den enskilde
individen som samhället.
Och ingen lär väl bestrida denna rörelses goda och
välsignelsebringande uppgift och ändamål, men om en omorganisation av densamma
leder till motarbetandet av principen om att ett hjälpbehov skall
avhjälpas och bäras av så många som möjligt inom ett område så stort
som möjligt då är denna omorganisation antidemokratisk och får tydligen
något av omänsklig byråkrati över sig. — Detta tycks för övrigt vara
fallet. Det klagas, och det klagas bittert på en del håll inom
lokalsjukkassorna över det sätt på vilket både de och deras smedlemmar bli
behandlade av centralsjukkassorna. Det relateras fall där sjuka människor
vägras och vägrats sjukhjälp under motiveringar så upprörande dumma
att man frågar sig huruvida de, som i centralsjukkassan fatta besluten, i
»och med att de fått sitt jobb där totalt tappat hort förmågan att
tänka mänskligt. Det förefaller ha blivit så på den korta tiden av något
eller ett par år att man anser sig ha tänkt färdigt i och med att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
