Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Ragnar Casparsson: Rationaliseringen och fackföreningsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträffade 1921 1,84 olycksfall och 1927 2,11. Samma tendens kan
iakttagas i vårt eget land.
Det åligger fackföreningsrörelsen att verka för trygga och sunda
arbetsförhållanden. Kravet på säkerhet till liv och lem måste
således särskilt beaktas i industrier, som äro föremål för åtgärder i
syfte att höja produktiviteten. Det är också en annan omständighet,
som fackföreningsrörelsen måste observera. Den forcerade
arbetstakten, som betyder att företagen försäkra sig om ett större
produktionsresultat, tvingar arbetarna till större fysiska och psykiska
ansträngningar och skärpt vaksamhet. Kravet på kortare arbetstid måste
därför aktualiseras i den mån som omständigheterna kunna anses
gynnsamma för sådana aktioner. Ett annat önskemål av stort
intresse är, att arbetarna tillförsäkras en längre sammanhängande
ledighet. I de intellektuella yrkena har man i allmänhet en längre,
helt betald semester, vanligen förlagd till sommarmånaderna. I nu
gällande industriavtal bestämmes arbetarsemestern till fyra dagar,
kombinerade med midsommarhelgen. Denna ledighet är otillräcklig
för krafternas återhämtande, för den avspänning som semestern är
avsedd att skänka.
Det är min bestämda övertygelse, att rationaliseringen måste
betraktas som en naturlig, fortgående strävan att förbättra
produktionsresultatet och att befordra den mänskliga kulturutvecklingen.
Fackföreningsrörelsen kan icke vända sig emot dessa strävanden. Men då
vissa rationaliseringsåtgärder omedelbart resultera i arbetslöshet för
massor av anställda, måste fackföreningsrörelsen med
uppmärksamhet följa företeelserna och i tid vidtaga åtgärder för att tillgodose
medlemmarnas intressen. Vidare måste fackföreningsrörelsen hävda
arbetarnas synpunkter på lönefrågorna. Bättre produktionsmetoder
höja avkastningen. Därav följer visserligen i allmänhet att
produktpriserna falla, vilket på omvägar mången gång kan betyda en
löneökning även för de i företaget anställda, eftersom deras köpkraft
på marknaden blir större, när priserna på nödvändighetsvaror
tendera att sjunka. Men arbetarna måste dessutom kräva att den
hastigare förslitningen skall ersättas med bättre löner, kortare arbetstid
och en ordentligt tilltagen semester med bibehållen lön.
Vår förnämste expert på rationaliseringsfrågor, överingenjören
Olof Kärnekull, förklarar, att "rationaliseringen inrymmer
samhörighet och samarbete mellan folkklasserna, men känner icke till
något sådant begrepp som klassvälfärd". Kunde det antagas, att
hr Kärnekull är representativ för uppfattningen på arbetsgivarsidan,
så borde de högrationaliserade företagen även tillförsäkra arbetarna
en större andel i vinsten. Tyvärr måste man nog anta, att
arbetsgivarna ha en annan mening och att fackföreningsrörelsen i
fortsättningen som hittills måste mobilisera sina maktresurser för att tvinga
företagens ägare att tillmötesgå arbetarnas berättigade anspråk på
bättre löner och tryggare anställningsvillkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
