Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1935 - Victor Svanberg: Mästerverk och hantverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mästerverk och hantverk
299
Vore den moderna kulturen så banal som Lundkvist uppfattar den,
så kunde man vara frestad att ge Albert Viksten rätt, när han
tilldelar den gammaldags dalabonden allt gott och den moderna bilisten
allt ont han kan upptänka (Byns ögon). Eller man kunde
åtminstone med den mera opartiske Vilhelm Moberg finna pius och minus
tragiskt blandade i den samhällsprocess som brutit upp De knutna
händerna på den misstroget isolerade gamle smålänningen, fienden
till utdikningar och telefonledningar. Man förstår också Helmer
Grundström, som i Blodet ropar ur mullen gör rent hus med både
allmogekultur och stadskultur.
Eyvind Johnsson har ett fastare grepp på livets realiteter än de
andra modernisterna. Liksom: Artur Lundkvist har han i sin sista
bok tagit till ämne en lantarbetarpojkes vandring ut i världen på jakt
efter lyckan. Men där Lundkvist glider fram över lediga
lördagskvällar, tar Johnson i tu med veckans knog. Av statarpojkens
livsäventyr blir trist och trött släp vid flottningsleder och fabriker.
Nu var det 1914 kunde med sin nakna skildring av vår sämst
ställda samhällsklass, lantarbetarna, ha blivit en flammande social
uppgörelse; men den blir det icke. Visst flammar och glöder
författarens stil, men den är på något underligt sätt skild från stoffet,
lever sitt lysande liv ovanför det grå ämnet. De äro ej smälta till
ett som i Kris. Eyvind Johnson vill ingenting utanför konsten och
därför blir ej hans konst så stark som Karin Boyes.
Arbete och ännu mer arbetslöshet behandlas i flera av årets
böcker, ofta med ärligt uppsåt men sällan med förmåga att gripa.
Rudolf Värnlund har gjort en kraftansträngning att skjuta undan det
romaneska eller uppkonstruerade, som. vanställer så mycket av hans
produktion. Allt börjar på nytt är en, för att vara skriven av
Värnlund, ovanligt enkel historia om en direktörsson, som finner
människor bland arbetarungdomen, ställer sig på arbetarpartens sida i en
strejk mot hans egen far och när han ärver chefskapet, lovar sig att
starta i samförståndets tecken, Mer än ett löfte blir det dock inte,
och fråga kan vara, om Värnlund någonsin blir mer än ett löfte.
Han delar med massan av svenska författare olyckan att behöva
skriva så mycket, att bok efter bok blir bära gesällarbete. Han hinner
aldrig ens försöka att åstadkomma ett mästerverk. — Valdemar
Hammenhög borde efter sina publiksuccéer ha fått tid till samling
och mognad, men Lindbergs är lika billig i stilen och lika
schablonmässig i människouppfattningen som "Pettersson och Bende!". Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
