Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Lars Madsen: Norskt-finskt-danskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
Lars Madsen
och tillbaka i tiden på ett konstlat konstnärligt sätt, det är någon slags
teknik a la undermedveten idéassociation, som visserligen gynnar
stämningsmåleriet men inte klarheten. Denna modernt romantiska
hemlighetsfullhet — det finns många prov på stilen i den nyaste
litteraturen — förefaller likväl här mer ha använts för sin egen skull
än på grund av ämnets krav. Man kan nämligen inte låta bli att
reta sig på den ibland.
Någon som däremot inte kan beskyllas för någon romantiskt
stiliserad berättarkonst är Erling Wmsnes i "Sagadagen gryr". Winsnes
är inte den som är rädd att säga ifrån och med festligt humör ger
han hela Norge en risbastu. Om man tänker sig Voltaire som en
modern friskus, lätt amerikaniserad, med ruschiga och
sportsmannamäs-siga åthävor och ett skratt, där mungiporna gå uppåt i stället för
nedåt, så får man möjligen en uppfattning av Winsnes. Voltairesk
är i varje fall hans tanke att låta en ung norskamerikan, full av
entusiasm, okonstlad och omedelbar som en annan "naturens son"
komma hem till sitt försoffade fädernesland. Vad han egentligen hade
där att göra, glömmer både han och författaren bort för allt det
besynnerliga de träffa på hos detta nordliga folkslag. Boken blir en
spexig satir över politik, affärsliv, erotik, litteratur o. s. v.
Karrika-tyren är inte värre än att man väl känner igen våra dagars Oslo.
Winsnes är inte den som låter sina offer gömma sig undan i någon
skyddande förklädnad.
Boken är av dagsländekaraktär, men den är uppfriskande att läsa.
Winsnes hör inte som Brøgger och Schjelderup till de allra yngsta
författarna, men det gör däremot Hans Heiberg, som även han
bidragit med en ungdomsskildring från Oslo "Ta den ring og la den
vandra". Det är en modern sedeskildring, och som studieobjekt har
författaren tagit en ung norsk målarinna, nyss återvänd från Paris.
Man får bevittna, hur hon introducerar sig i hemstaden och hur
hon erövrar karl efter karl, hastigt förmår utnyttja dem och redan
efter en rekordsnabb erotisk karriär på några månader blir gift med
en förmögen fabrikör. Hjältinnan, Patricia, något i släkt med
Thac-keray’s Rebecka i Vanity Fair, vacker, kall och nöjeslysten, blir
likväl i längden en ganska tråkig bekantskap. Författaren försöker
förstå och motivera hennes handlingar, men utspädd på en hel bok
blir hennes andliga innehåll väl magert. Väl så intressanta bli
skisserna av de män hon möter, den psykologiska skissen förefaller än
så länge vara Heibergs bästa format.
Till skillnad från de föregående Osloskildringarna har denna bok
ingen utpräglad tendens. Den är en kall och kritisk, lätt karikerad
tidsskildring, men uddarna sticka åt olika håll. Heibergs
författar-temperament är kyligast iakttagande, hans språk och form flottast
och klarast bland de unga.
Den som läst de fyra senast omnämnda böckerna, har hunnit med
ett otal besök på konstnärskrogen Blom, har fördrivit en hel del tid på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
