Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 28 okt. 1935 - Karl Fredriksson: De närmaste åren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
socialismens anhängare och motståndare, dels en fortsatt "improviserad"
ekonomisk politik med nya och växlande kombinationer av fritt
enskilt initiativ och samhällets reglerande ingrepp. I det följande skall
i grova drag skisseras de bedömningsgrunder som ge stöd åt ett
dylikt antagande.
Till en början må sägas, att resonemanget i väsentliga stycken står
och faller med riktigheten eller oriktigheten i en bedömning av
krisproblemet. Utgångspunkten är här den från socialistiskt håll
oavlåtligt hävdade, att krisen är en tvingande följd av att massornas
köpkraft hålles för låg i förhållande till en stegrad
produktionskapacitet och att spänningen mellan en snabbt ökad produktionsförmåga
och en alltför trögt växande marknad nödvändigt måste leda till
stockning i varulagren eller outnyttjad produktionskraft, med andra
ord kris. Man invänder häremot, att köpkraft är köpkraft även
om den efterfrågar kapitalvaror i stället för konsumtionsvaror. Men
ändamålet med maskiner och fabriker är ju i sista hand att framställa
konsumtionsvaror. Blir det ingen ökad marknad för de senare, så
blir det slutligen förlustbringande att oupphörligt placera mera
kapital i fabriker och maskiner. I detta läge hjälper det inte att
smörja produktionsmaskineriet med aldrig så stort överflöd av nytt
kapital; det kan inte sugas upp och nyttiggöras över en viss grad.
Den effektiva och rimliga utvägen är att öka konsumtionen så att
produktionsmaskineriets tjänster tas i anspråk och efterfrågan
uppsuger så mycket varor som kan produceras. Detta är efter mångas
invanda begrepp en slöseriets politik. Att öka sin förbrukning i
dåliga tider, det är ju att ställa ekonomin på huvudet! I själva
verket är det att ställa rätt vad som förut varit ställt på huvudet.
Det är ju nämligen överflödet, icke bristen, som vållar bryderiet.
Och att tillgodose faktiska behov när det finns överflöd på
nyttigheter, som eljest skulle lämnas att meningslöst förfaras, det är mycket
förnuftig ekonomi.
Man kan gå med på detta resonemang så långt i princip. Men
därmed är den enskilde föga hjälpt, när han ställes inför de
konkreta svårigheterna. Hur skall en löntagare kunna under en
kristid höja sin konsumtion, om han också är aldrig så livligt övertygad
om den ökade köpkraftens välsignelse? Både arbetsgivaren och
arbetaren kunna i ett teoretiskt resonemang komma till den
gemensamma slutsatsen, att en ökad köpkraft och en vidgad marknad vore
precis vad som behövs för att svårigheterna skulle lätta. Men vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
