Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 28 okt. 1935 - Gustav Möller: Regeringsproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En ministers viktigaste egenskap är sunt förnuft. Han behöver
icke ha ämbetsmannaskicklighet eller vara expert på alla möjliga
områden. Teknisk sakkunskap och ämbetsmannamässig skicklighet kan
han alltid disponera inom departementets ämbetsmannakår eller utom.
Med sunt förnuft menar jag självfallet icke anslutning till en viss
åskådning. Marcus Wallenberg, Arvid Lindman och Per Albin
Hansson ha allesamman sunt förnuft; de representera olika
åskådningar, men de ha, var inom ramen av sin allmänna åskådning visat
prov på sunt förnuft i en grad som, jämfört med
genomsnittsmännen, ställa dem i särklass.
Men även om sunt förnuft är den mest betydelsefulla egenskapen
hos en minister, så betyder det icke, att varje minister ungefär lika
bra skulle kunna sköta vilket departement som helst eller lika bra
kunna göra sitt sunda förnuft gällande på vilket område som helst.
Den ene passar utmärkt för ett; den andre för ett annat.
Lika litet som en regering kan genom en förändring i
departementens antal organisera sitt arbete efter olika tiders olika behov, lika
litet kan den anpassa de olika departementens uppgifter efter
innehavarens speciella kvalifikationer eller särskilda läggning. Visserligen
äger konungen att bestämma, vilka ärenden som skola falla under de
skilda departementen, men allmän lag ger i grova drag anvisningar
om vilka grupper av ärenden som skola tillhöra de olika
departementen.
Om jag nu särskilt talar om socialdepartementet så beror det
begripligtvis på att jag bäst känner dess verksamhetsområden. Dit
höra sådana ärenden som hälsovård, arbetskonflikter,
arbetslöshetspolitik, socialförsäkring, polisväsende, länsstyrelser och den
kommunala styrelsen.
Det logiska sammanhanget mellan dessa grupper av ärenden är
icke lätt att hitta. En person med verkligt ingående sakkunskap på
samtliga dessa skilda områden torde överhuvud icke kunna letas upp
i vårt land. Man kan väl tänka sig en man, som kunde bli en utmärkt
hälsö- och sjukvårdsminister men som skulle visa sig tafatt, om det
gällde arbetsmarknadens mångskiftande problem. En man skulle
kunna visa sig som en synnerligen lämplig ledare av kampen mot
arbetslösheten, men hans fallenhet för att i sista hand bestämma,
vem som skall bli polischef och fjärdingsman och apotekare, vore
kanske icke lika påtaglig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
