Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 11 jan. 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
41
Det bästa man kan säga om 0’Casey är, att han i alla fall är
ofantligt teaterkunnig: annars skulle han aldrig spelas. Denna
teaterskicklighet är det, som kommer publiken att sitta med ögonen på
skaft och öron på helspänn för att lyssna till något, som sedermera
visar sig vara stenar i stället för bröd. Skådespelet är hemskt i mer
än en mening. Värst av allt, snarare bäst av allt, är, att någon
likhet med levande liv och verklighet icke finns i detta solkiga, smutsiga,
nedsölade drama. Det är lögnens förfall i ny, mer osmaklig upplaga.
Sedan man gjort upp räkningen med författaren, måste man
visserligen erkänna, att stycket på scenen kan verka ytterst fascinerande.
Här har en regissör verksam hjälp av teatervirtuosen 0’Casey.
Teaterkunnigheten var det också, som dominerade föreställningen på
Vasateatern, som blev säsongens främsta skräckafton. Några av
säsongens främsta skådespelarprestationer etsade sig fast i minnet och
Stockholmsteatern fick den kvällen en ny skådespelerska — med stort
S — Elsa Widborg: se där 0’Casey-pjäsens främsta behållning.
Dramaten gav samtidigt de Flers och de Caillavet’s Den gröna
fracken. En så himmelsvid skillnad på behagliga och obehagliga
stycken (för att tala med Shaw) får man leta efter. Det lysande franska
konversationsstycket, tillika satir, social parodi m. m., är i själva
verket en fars och tillhör bland det utsöktaste i scenväg, som en teater
kan uppföra. Mest överraskande är hur litet damm det eleganta
plagget sugit åt sig under åren. Man vore knappast tacksam för
effektivare vädring — något av doften och patinan kunde gå bort.
Den festliga autodafén av satir och parodi har här två huvudmål:
Franska akademin och det parisiska nöjeslivet. Vilket gnistrande,
sprakande, knastrande fyrverkeri med giftigheter i tredje aktens
akademisammanträde, där den nye sportbetonade ledamoten underhåller
"denna vittrade församling" med en skildring av hur hans
företrädare misslyckats med allt han gjort i livet: "han misslyckades till den
grad, mina herrar, att han till slut fäste akademins uppmärksamhet
vid sig . . . Han var också ytterst negativ — men ur alla dessa
negativer bröt en dag det stora positivet fram". Han bevisar vidare, att
"mannen är intet, världen är intet, medan däremot mannen av värld"
o. s. v.
Detta är litterär farskomik i toppklass och en intelligentare, mera
djupt satirisk, i tusen fasetteringar prismaskimrande fars har
knappast skrivits. Det är ett mer än aristofaneiskt gyckel med den
församling "odödliga, vilkas namn ingen längre minns". Säg inte, att
komikmekaniken här saknar djup: den har nått så djupt, att den
fäst den verkliga Franska akademins uppmärksamhet vid sig. Den
illustra församlingen har hedrande nog inte tagit alltför hårt vid sig:
missnöjet består mest i avundsjukan, att stycket icke utgått ur de
egna leden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
