Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T E A T
E R
Av NAT ELLGAR.
Dramaten började vårkampanjen med Blanche’s Hittebarnet och
Ett resande teatersällskap, d. v. s. med att spela sällskapsteater
konstnärligt. De gamla kulturhistoriska fjärdingsnumren flöda av gemyt
och humor, av scenisk melodi och poesi, men intrycket av förbrukad
konstnärlig kraft kommer man inte ifrån. Det är som att höra
Rach-maninoff dundra en Gubben-Noak-parafras eller en pianovirtuos
träna pekfingervalsen.
Man skall emellertid akta sig för att uppfatta Blanche’s figurer
som original i mer än en bemärkelse. Ohejdade ungkarlen
Konjander, som efter ihållande toddyafton i Operakällarens schaggsoffor kl.
5 f. m. hittar ett livslevande spädbarn i sin säng, är en roande
svinpäls men någon specifik svensk 40-talstyp är han inte. Hans frodiga
syndfullhet är hämtad från sydligare luftstreck. Hela denna elegant
framlekta dramatik är nämligen rätt troget kopierad på franska
mönster. Det nya består mest i det främmande idiomets skickliga
överflyttning på gemen vardagssvenska. Någon sedeskildring av
svenska levnadsvanor från anno dazumal rör det sig alltså inte om:
man kan skratta fritt, utan samvetsbetänkligheter, det sker ju inte
på egen bekostnad.
Shakespeare’s Köpmannen i Venedig (Vasateatern) är ett
karnevalstycke men trots uppförandet mitt i maskeradsäsongen hade man
en känsla av att vi inte leva i karnevalstider. Stämningen för sådant
är f. n. lika otillräcklig som scenutrymmet på Vasan. Lyckligtvis
innehåller Shakespeares s. k. komedi så mycket annat, att man
glömmer bort att icke renässansens tyngd utan dess lätthet är detta
styckes innersta melodi. Man lade t. ex. på Shakespeares tid inte den
frenetiska accent på juden Shylocks typ som nu, då han blivit den
allt dominerande huvudfiguren, axeln, kring vilken hela
vridscens-karusellen snurrar.
Å andra sidan är naturligtvis Shylock styckets mest vitglödgat
djupetsade karaktärsroll. Men inte är han menad som tragisk
rastyp för alla tider: Eugène Sue’s "Evige Jude" kom flera
århundraden senare. Shakespeares huvudsyfte är en lätt, underhållande
venetiansk renässansmålning, där skämtet med karnevalsupptåg,
masker och utklädslar är huvudsaken: Antonios och Portias mer ideala
och Shylocks mer passionerat mörkkolorerade figurer voro blott
nödvändiga färgklickar i tavlan. Judens typ ägnar sig därför föga till
utveckling av något socialt eller rasbiologiskt patos.
Däremot till utveckling av stor skådespelarkonst, vilket väl var
huvudmotivet för uppförandet nu. Gösta Ekman hade sin största
förtjänst i att göra en strikt Shakespearestudie (av Shylock), mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
