Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
355
scenisk koloraturuppvisning av fyra danska skådespelarvirtuoser,
bland vilka Johannes Poulsen tog priset.
0’Neills Skønne Ungdom, som nyligen getts av de våra på
Dramaten, företedde intressanta nya nyanser i spel och regi. Wessels
Kærlighed uden StrQmper och Holbergs Ben Stundesløse äro
pålitliga klassiska slagnummer, som också nu behöllo publikgreppet. Den
moderna dramatiken slutligen var företrädd av Noel Cowards
Madame, varmed gästspelet under stormande ovationer avslöts.
Som reminiscens av motsvarande svenska vecka på Köpenhamns
Kongelige fingo vi återse Hedbergs Johan Ulf stjerna på Dramaten.
Ett sundare, mer kärnfriskt svenskt skådespel finns till dato inte.
Intet logiskt följdriktigare, med obönhörligare dramatisk konsekvens
uppbyggt heller. Den sprängladdade dramatiska handlingen med
motiv från det Schaumannska Bobrikoff-mordet äger inte bara stor
popularitet för svensk publik, ämnet är också upplyftande ur mänsklig,
moralisk och politisk synpunkt.
Regi och spel hade en traditionell bredd och mognad, som
inrangerar föreställningen bland vår nationalscens klassiska. Stycket tillhör
numer den stående repertoaren, även om det dröjer mellan
repriserna.
Till den aktuella riksdagsdiskussionen om tjänstemännens
förhandlingsrätt kom dansken Kjeld Abells Melodien som kom bort eller
Komedien om Larsson på Vasan som beställd. Med politisk komedi
har den eljest ingenting att skaffa. Meningen är att i en serie
varierande karakteristiska situationer blotta kontorsslaverieländets
verkliga själ, d. v. s. själlöshet, att kallblodigt skrapa bort den
förskönande patinan från den välklädda nödens många moderna dockhem,
att ge några tänkvärda, positiva tips och vinkar åt en försummad,
undanskjuten samhällsklass, vars dilemma och själanöd bottnar i —
arbetet självt.
Abell har gett denna i grunden polemiska samhällssatir den
fyndigt symboliska formen av en bortkommen melodi: Larsson tappar i
det dagliga slitet för brödfödan sin livsmelodi, "sangerfuglen tier i
hans bryst" (som Ibsen sade), och av den glade garqonen har blivit
en själlös löneslav, som är kvar på kontoret även sen han kommit
hem till hustrun på kvällen. Hon klagar också över att Larson gift
sig med Chefen och Kontoret och inte med henne. Ett fynd av
bittert realistisk situationskomik är scenen med svärföräldrarnas
söndagsbesök -— en liten frän livsbild, som gick rakt i publikens hjärtan.
Till ali lycka äger Abell ungdom, humor, gemyt och säger sina
bitande sarkasmer med oförbränneligt gott humör, i surmulnaste fall
med ett avväpnande leende. Hjälper inte annat tar han musiken,
visan, kupletten till hjälp. Stycket är i själva verket en slags revy.
Aldrig har tendensen trumfats fram påstridigare och avsikten märkts
tydligare utan att göra en förstämd. Aldrig har ett ogemytligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
