Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Langlet, E.: Problemet Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
E. Langlet
När araberna beklaga sig över att judarna nu äro i besittning av
den bästa jorden i landet är detta därför hyckleri. På samma sätt är
det hyckleri — och därtill inkonsekvens — när de arabiska ledarna
höja ramaskrin över att det arabiska folket fördrives från sin
fäderneärvda jord av den judiska invandringen och vill nödga
mandatstyrelsen att förbjuda även försäljningen av privat jord till judarna,
av vilken de själva berikat sig.
Ett sådant förbud borde egentligen icke behövas. Kravet ger
ett bevis på Palestinaarabernas ringa grad av politisk och ekonomisk
mogenhet. Ingen arab har tvingats — eller kan tvingas — att sälja
sin jord, han kan endast lockas därtill av de höga pris han har
möjlighet att uppnå och sin egen girighet. En gällande lagbestämmelse
föreskriver för övrigt att ingen jordägare får sälja mer än att det
område, som blir kvar, är tillräckligt för att försörja honom och hans
familj även med ett primitivt jordbruk.
Om araberna vilja hindra vidare judiska markförvärv i Palestina
skulle för den delen icke behövas ett regerings förbud, som alltid kan
kringgås på något sätt. Det enda som behövdes vore att araberna
själva fattade ett beslut att icke sälja. Men även idealisterna veta,
att självdisciplin icke är arabernas starka sida och att
vinningslystnaden hos den enskilde till slut alltid vinner över patriotismen.
Den försvarskamp, som de reaktionära krafterna i Orientens
feodala samhälle föra mot Palestinas europeisering och
framåtskridande, hämmas av den enskilda vinningslystnaden. Dess
effektivitet försvagas av den inbördes rivalitet, som härskar i de arabiska
storgodsägarnas leder. Denna bottnar i urgamla familjefejder och
har många gånger försvårat bildandet av en enhetlig arabisk front,
särskilt när det gällt förhandlingar med mandatstyrelsen i viktiga
frågor. Den återspeglas i partilivet och de tre ledande arabiska
partierna i Palestina — det "arabiska partiet" under ledning av
stor-muftin, det religiösa överhuvudet, Emin el Husseini, och hans bror,
Dsjemal el Husseini, det "nationella försvarspartiet" under ledning
av Racheb el Nasjasjibi, förutvarande borgmästare i Jerusalem, och
"framstegspartiet" under dr Khalidi, Jerusalems nuvarande
borgmästare — skilja sig icke mycket till programmen: det är person- eller
rättare familjepartier, icke programpartier. Men denna rivalitet
skärper å andra sidan motsättningen till judarna: intet parti vill stå
efter de andra i nationellt nit och så uppstår en tävlan i patriotism,
som ofta kan få ödesdigra utslag.
Därtill kommer ytterligare en faktor, som verkar pådrivande på
de äldre effendierna och som ofta motverkar deras av
vinningslystnaden dock präglade betänksamhet, nämligen den unga generationens
hetsiga nationalister. Dessa utgöras väsentligen av unga män i åldern
15 till 25 år, rekryterade ur den så kallade intelligensens leder och
äro i stor utsträckning idealister eller till och med fanatiker, som
vanligen fått sin högre bildning i Kairo och där tagit intryck och lär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
