Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Nordström, G. Hilding: Om de äldsta socialdemokratiska agitatorerna i Sverge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om de äldsta agitatorerna
447
kände Norbergsarbetarna, bestämdes likaledes till 3 kr. I början på
1890-talet brukade stadsbudkårens organisation i Stockholm inbjuda
olika personer att hålla kulturella eller politiska föredrag, bland dem
David Bergström och Viktor Lennstrand, vilka erhöllo 5 resp. 3 kr.
per föredrag, samt Hj. Branting, som fick "efter vanligheten
ingenting". En av partiets tidigare, fast avlönade agitatorer var F. E.
Elmgren. Hur mycket han som sådan uppbar vid 1890-talets början
kan man sluta till av hans uppgift om att. han, då han några år förut
hade blivit anställd såsom avlönad fackföreningsagitator i
Söderhamnsdistriktet, avlönats med 65 kr. i månaden och fria resor men
därutöver intet som helst dagtraktamente.
Agitatorernas resor sträckte sig emellertid — vad norra distriktet
angår — från Stockholms omgivningar och Mälarstränderna mot
Bergslagets brukssamhällen och ända upp till Umeå och Luleå. Den
tidens outvecklade kommunikationsmedel nödgade agitatorerna att
koncentrera sin verksamhet till några få, centralt belägna platser,
dit folk kunde strömma samman från andra orter. Avstånden,
vägarna och kostnaderna lade nämligen hinder i vägen att följa exemplet
från Danmark, där arbetarna bildade cykelklubbar med uppgift att
sprida den socialdemokratiska pressen och bilda fackföreningar.
Liksom under 1880-talet måste en socialistagitator även under
90-talets första år uppträda med viss försiktighet, ibland t. o. m. under
skyddande förklädnad för att överhuvud kunna komma till tals med
arbetarna. Han betraktades nämligen ännu av myndigheterna,
arbetsgivarna och borgerligheten i gemen som en suspekt person och
veritabel samhällsfiende. Han var icke långt ifrån fågelfri. I och
med partiets bildande och arbetarrörelsens begynnande konsolidering
ändrades visserligen agitatorernas ställning i någon mån i
förhållande till allmänhet och myndigheter. Den värsta skräcken för
arbetarrörelsen och dess pioniärer började så småningom att ge vika en
smula, både bland borgerskapet och in i arbetarleden. Men lätt hade
agitatorn det alltjämt icke. Länsmän och poliser kunde med stöd av
ordningsstadgan för rikets städer — som även tillämpades på
landsbygden — alltfort trakassera dem och göra svårigheter, jord- och
husägare visade sig ofta föga villiga att släppa till mötesplatser,
arbetsgivarna ställde sig emellanåt själva eller företräddes av sina
ingenjörer, förvaltare och förmän i åhörarskaran för att kunna
rekognoscera publikens sammansättning och teckna sig till minnes —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
