Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 5 nov. 1936 - Schlyter, Börje: Franska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franska romaner
555
tid stämplas som efterklokhet. Men han har utan tvivel rätt då
han tillmäter revanschtanken en blott sekundär betydelse som
krigsorsak. (Det får dock ej glömmas att vi äro före 1914.) De
verkliga drivfjädrarna till kriget, säger han, äro alltid de minst synliga.
Förlusten av Elsass-Lothringen känns fortfarande bitter för en massa
gott folk som i grunden endast vill freden. Det lilla fåtal mäktiga
som önskar kriget drives av helt andra och mera realistiska
bevekelsegrunder — även om de icke dra sig för att när det passar utnyttja
dessa känsloskäl för sina syften.
Författaren vänder sig slutligen mot den utbredda
vanföreställningen att kriget skulle vara en nödvändig utväg för ett folk som lider
brist på egna resurser. Vi ha alltför färska exempel på
ohållbarheten av denna sats för att närmare uppehålla oss härvid utan nöja
oss med att avslutningsvis citera förf :s egna ord, lagda i munnen på
den unge studenten Jerphanion: "Alla krig ha sprungit fram ur
högmod, vrede, hat, maktlystnad, storhetsvansinne, fanatism, snikenhet
— i varje fall från angriparens sida, då icke bägge börjat på en gång."
För att övergå till den rena skönlitteraturen, har Robert Francis i
sin roman Les mariés de Paris fortsatt att infria de förväntningar
som hans tidigare alster väckt hos kritik och publik. Här ha vi
utan tvivel att göra med en talang som alltmer befäster sin plats
i dagens franska litteratur. Hans senaste arbete utgör en fristående
del av den "Histoire d’une famille sous la troisième république" som
denna tidskrifts läsare förut haft tillfälle att ta kännedom om.1 Och
om vi i stället för att på måfå fiska upp nya namn i den
översvallande franska bokfloden följa Karlfeldts maning att "nämna de
trogna", sker det i förvissningen att Robert Francis’ verk en dag
skall nämnas i jämnbredd med Roger Martin du Gärds "Les Thibault"
såsom ett av de värdefullaste bidragen till vår tids krönika.
I berättelsen om "La Maison de verre" fingo vi följa den unge
Jean Malories uppväxttid sedd genom hans egna ögon — i Les mariés
de Paris är det hans moder Catherine som för sonen skildrar den
första tiden av sitt äktenskap. Det är anmärkningsvärt hur förf.
— efter att förut ha funnit ett så trovärdigt språkrör i den unge
Jean — i denna roman på ett (åtminstone för den manlige läsaren)
lika övertygande sätt lyckats göra sig till tolk för ett kvinnligt psyke.
Man kan visserligen ifrågasätta huruvida den understuckna
sarkasmen i de miljöskildringar, där författaren excellerar, är förenlig med
den bild man i övrigt får av Catherines karaktär, men i fråga om
det rent psykologiska torde det vara svårt att beslå honom med några
oäkta tonfall.
Själva äktenskapsskildringen, som utgör kärnan i romanen, är
historien om en kvinnas heroiska kamp för att behålla den man hon
1 I Tiden nr 8, 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
