Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Lindquist, Sven G.: Krisproblemet i socialistisk teori. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISPROBLEMET I
SOCIALISTISK TEORI
Av SVEN G. LINDQUIST.
II.
Den konjunkturbeskrivning, Fredriksson är anhängare av, har
klarast kommit till uttryck i hans Tiden-artikel 1933. Den låter på
följande sätt:
"Genom den föregående krisens prisfall, obestånd och fallissemang har
frampressats en minskning av nominella kapitalvärden. Aktiekurser ha
sjunkit. Bokförda värden på fastigheter och maskiner ha skrivits ned. Även
lönernas nominella belopp ha pressats ned, dock icke på långt när i samma
våldsamma proportion som kapitalvärden och aktiekurser. Tendensen beträffande
lönerna torde snarare vara den, att sänkningen av nominalbeloppet är i
genomsnitt mindre än det allmänna prisfallet och det genomsnittliga slutresultatet
för arbetskraftens vidkommande snarare en större reell ersättning pr enhet
utfört arbete1 än vad fallet var före krisen. För kapitalet däremot innebära
de nedskrivna värdena både nominellt och reellt (och pr produktenhet räknat)
en avsevärd nedprutning av deras anspråk. Det har inträtt vad man på
affärsspråk brukar kalla sanering. Efter kostnadsreduceringar, förnämligast ernådda
genom kapitalets nedskrivning, d. v. s. dess beräknade andel av kommande
produktionsresultat, kan produktionen åter börja löna sig och trots lägre
priser ge "normal" förräntning på det kvarstående sammankrympta kapitalet."
Så långt är allt gott och väl — och tillika renlärigt marxistiskt!
— men fortsättningen är icke lika självklar:
"I början går det emellertid sakta uppåt. Men eftersom förloppet fortgår
får kurvan en allt brantare stigning. Efter hand omsättas överskotten i
investeringar, nya maskiner och fabriker anskaffas. Till gammalt realkapital,
som delvis genom rationellare metoder för utnyttjandet ger ökad mängd
produkter, kommer i sin tur nytt realkapital, som ökar den totala produktionen
och — så länge priser och avsättningsmöjligheter visa stabil2 eller stigande
tendens — ökar kapitalets avkastning så att säga i accelerando."
"Blir det ett stort överskott i ett företag, så är detta överskott automatiskt
kapitalägarens egendom. Även denne kan visserligen öka sin konsumtion...
men han sätter in det mesta som nyinvesterat kapital för att även detta i sin
1 Detta motsäges av erfarenheten. Alf Johansson påpekar i
Löneutvecklingen etc., sid 93, att "under en depression kan sysselsättningsminskningen
medföra ett strängare urval bland arbetarna och den ökade arbetslöshetsrisken
tvinga till ökad omsorg o. s. v., med resultat att den genomsnittliga
effektiviteten växer och den reala kostnaden pr prestationsenhet sjunker i förhållande
till timlönen". — "Det förefaller rimligt att antaga, att normalt den reala
prestationslönen sjunker under depressionerna i förhållande till timlönen, och
att denna sänkning fortsätter hela nedgångsperioden igenom."
2 Det är en gåta, hur vid pris- och avsättningskonstans den totalt ökade
produktionen över huvudtaget kan finna avsättning. Så länge reinvesteringen
pågår kunna konsumtionsvaruindustrins produkter vinna avsättning. När kapital-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
