Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Olsson, Olof: Kulturoffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Olof Olsson
dena. Och man glömmer därviä ingalunda bort den skuld, som
samtidigt måste bäras av det många gånger påfrestande skolarbetet.
Lungtuberkulosen bland lärarinnorna pekar direkt på hygieniska
missförhållanden, de reumatiska sjukdomarna likaså, och även om
neuraste-nien ibland leder sitt ursprung ur källor långt borta från bostaden och
skollokalen, är det likväl även här merendels så, som en läkare säger,
att den ’’utvecklas, fixeras och stegras’’ genom bedrövligheten hos
dessa bostäder. Det är därför svårt att förklara den likgiltighet som
vidlåder befolkningen här och där i bygderna; det är som om man
inte såge, vad för ögonen är. En folkskoleinspektör reser sig någon
gång och säger ett par ord, en präst kanhända också eller en
skolrådsordförande, men vanligen är skadan då redan skedd. Det träder
nya lärarinnor i de äldres ställe, och skollivet går åter sin gång utan
störande bråk med skolbyggen. Ja, förhållandena som kunna läsas
ut ur akterna röja ofta en sådan brist på personligt intresse, att man
knappast vill tro sina ögon, när man stöter på ett intyg som följande:
"Protokoll i Altuna skolråd den 30 sept. 1883.
§3.
Bestämdes att tilldela skollärarinnan Alma Vennström ett par
stövlar för att under den regniga årstiden av henne begagnas
på hennes vandringar mellan småskolan vid Brunnby och den
i Sjömossen."
Och orsaken till denna inställning?
Det verkar numera som ett kuriosum, vad som för ett par tre
tiotal år sedan förkunnades på rena allvaret, och för resten ännu
för tio år se’n gick igen i skepelsen att "inte är det så kinkigt
med skollokalerna, nog reda barnen och lärarinnan sig, ty de få ju
sitta inomhus. Värre är det för oss som måste vara ute i den mången
gång så hårda kylan." Det lät ju heller inte på sin tid som den pura
uppriktigheten, när man sökte komma förbi skollokalerna genom
förklaringen, att lärarinnornas sjukdomar följa med yrket — alldeles
som lönen och tjänstgöringspengarna. Det är så klart: man ser ju
den ena efter den andra falla offer för skolarbetet. "Att då ibland
dessa", skriver ett skolråd, "som med försvagade nerver i det längsta
söka fullgöra sin tjänst om ock med längre eller kortare
tjänstledighet, när ibland krafterna helt svika, någon till sist kan bliva obotligt
sjuk, borde icke alls förvåna."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
