Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den harmlösa teatern 43
rör om i sanden, och människorna i sin oavlåtliga kamp mot havet
fått något av klippornas egen granithårdhet.
En sådan man är dramats huvudperson, fiskaren och
lekmannapredikanten Petrus Frost — själva namnet anger både det apostoliska
och det förfrusna i hans väsen, Men den oresonliga lagiskhet, som
han representerar, håller inte måttet, när påfrestningarna bli för
hårda. Under ackompanjemang av storm och oväder drar det
nämligen ihop sig till en svartsjuketragedi, som slutar med ett dråp i
hastigt mod ute i rykande sjö. Frostens son har slagit ihjäl en
förmodad rival mitt för ögonen på fadern och en gast ombord på
båten — och sedan äro far och son prisgivna åt den filurens tystnad.
Hemligheten tynger allt hårdare på sonens samvete, allt efter som
åren gå, och till sist står han inte ut längre: liksom Raskolnikov
anger han sig själv, och han har också liksom denne en god genius
vid sin sida — sin f. d. fästmö, en stursk, ärlig, rätlinjig fiskarflicka,
som från att ha varit ett världens barn blivit frälst och nu står redo
att tacka Gud för hans bekännelse. Hon skall vänta på honom, de
ha hela evigheten framför sig. Men den gamle förhärdade aposteln
står inte ut med denna sakernas vändning: galen av skräck rusar
han ut för att uppslukas av vågorna men träffas av en blixt, som
fäller honom.
Det är denna konflikt, som Tage Stam gestaltat med säker hand
och i ett språk av stor lakonisk kraft, rikt på målande dialektord.
Stycket fick också ett utomordentligt framförande med Georg
Blic-kingberg som Petrus Frost, tecknad med författarinnans egen
blandning av sympati och aversion. Den yttre typen var tagen på kornet
med sitt tvär skurna skepparskägg, sin avmätta gång från rullande
båtsdäck och sina stora, blängande ögon, där trångsyntheten och
egenr ätt färdigheten lyste. Med nöje minnes man också Inga
Tidblads lilla rakryggade fiskarflicka och Uno Hennings unge dråpare,
en av de bästa roller skådespelaren på länge haft.
Innan nationalscenen släppte fram nästa botgörarpar på scenen,
stack den emellan med ett litet sällsamt mellanspel.
Det var Calderons Spöhdamen, en graciös 1600-talskomedi, som
Hjalmar Gullberg översatt och pyntat upp med en lätt lundensisk
spextouche. Av "inkvisitionens skald" märker man inga spår i detta
lilla spanska förvecklings- och förväxlingsstycke, som med sina dystra,
mantelomsvepta kavaljerer, stolta ända till dumhet, och sin glada,
inburade änka, som agerar "spökdam" för att genom en hemlig gång
kunna smyga sig in till en ung ädling, snarast verkade som en
älskvärd parodi på den gamla, narraktiga riddarromantiken. Det
framfördes med en strålande bravur, i första rummet av Märta Ekström,
som gjorde en syndigt förförisk änka, och över huvud hade det
nedlagts en stor omsorg på regin med masker som påminde om gamla
porträtt av Valazquez. Men ligger det inte en ironisk symbolik i att
mitt under det spanska inbördeskriget, då Spaniens tappra folk reser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
