Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Nilsson, Magnus: Omkring brottets problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring brottets problem 107
sätt blir farlig för sina medmänniskors liv och hälsa får finna sig i
att bli isolerad, och då är det väl ej mera orätt att den som av
ifrågavarande orsak är samhällsvådlig får finna sig i samma öde. Även den
som icke är förbrytare har väl en viss rätt att leva.
Javisst — det föreligger bara den lilla men viktiga skillnaden, att
medan den förre botas från sin farlighet innan han släpps ut igen —
oberoende av hur lång tid detta tar — får den senare återvända till
friheten efter en viss, på förhand bestämd tid. Oftast utan att några
verkliga, på rationella metoder grundade försök att "bota" honom
gjorts. Han släpps ut lika farlig som han burades in, och vinsten av
det hela inskränker sig till att fängelsestrafifet rent mekaniskt hindrat
den kriminelle från att ge sina asociala instinkter utlopp medan
han satt inne.
Detta är visserligen en om ock blygsam vinst, vars värde tyvärr
reduceras ytterligare av straffet, vilket som redan antytts, har en
olycklig benägenhet att predisponera för nya förbrytelser. Även om
man skulle vara optimistisk nog att hoppas, att fängelsestraffet icke
skulle få någon direkt inverkan alls, således vare sig i god eller dålig
riktning, på den straffade själv, är det dock uppenbart att en sejour
på fängelset i regel totalt ödelägger individens redan förut små
möjligheter att slå sig fram på hederligt sätt. Då det gäller en person
som varit straffad — om det också är bara för något så relativt
oskyldigt som en enkel stöld begången i ett nödläge eller i
ungdomligt o förstånd — är han realiter sett utstött ur den mänskliga
gemenskapen eller åtminstone ur s. k. hederligt folks umgänge. Han möts
överallt av misstro, fruktan och ej minst förakt. Ingen vill eller
vågar ta honom i sin tjänst, ingen vill heller gärna ha honom till
arbetskamrat, ja knappast någon vill ens umgås med honom. Den kände
norske biskopen Berggrav kallar denna isolering för själsmord och
säger att man genom detta fariseiska beteende t. o. m. kan inhösta
beröm för moraliskt renlighetssinne — "men", tillägger han, "det ser
litet annorlunda ut då man ser det hela inifrån". Då ser det ut som
ett fegt och simpelt fast icke straffbart mord.
Nåväl, då den som begått ett brott — eller exaktare uttryckt: råkat
fast för ett sådant — är utstött från vanligt folks umgänge och
dessutom berövad möjligheten att ärligt försörja sig återstår för honom
just ingenting annat än att sälla sig till andra utstötta och slå sig pä
samma sorts näringsfång som de. Bland dem finner han åtminstone
en miljö, en omgivning i vilken han får känna sig som jämlike — och
människan har ett pockande och oavvisligt behov av att få känna
det så. Det är lätt att inse att detta betyder katastrof för honom
själv; det är kanske icke lika lätt att inse att det betyder en olycka
även för andra, i första hand för hans framtida offer.
A andra sidan är det ju självfallet att man icke kan förhålla sig
passiv till en sådan företeelse som brottet: mot en sådan tanke resa
sig både känsla och förnuft. Ingen något så när klok människa
kan heller plädera för något sådant. Vad den förnuftiga människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
