Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 4 mars 1937 - Hilbert, Erik: Ungdom och arbetslöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungdom och arbetslöshet 165
sonerade man som så: De yngre arbetslösa går i städerna och slår
dank och blir förstörda till kropp och själ. Ingenting är värre äil
sysslolösheten. Men ute på landsbygden, där finns alltid något att
göra, och hela atmosfären där är mindre giftig. Vi skall skicka ut
våra unga arbetslösa på landsbygden, ut i naturen, låta dem se åkrar
och fält och skogar i stället för ironiska skyltfönster och biografer,
nerrökta gator och unkna caféer. Med andra ord, vi skall låta dem
komma i en friskare och trevligare miljö.
Antagligen resonerade våra socialherrar på detta sätt. Och då dé
räknade ut att projektet inte blev dyrare än andra hjälpformer, så
slog de till. Överallt i landet sköt det upp arbetsläger.
Jag tillhörde en kontingent, som skickades till ett läger i sydliga
Sverge. Jag har sedan varit i tillfälle att besöka flera stycken och
även fått se hur det artat sig eller snarare urartat sig för det, som
jag tillhörde. Det kanske tillåtes mig att tala om den erfarenhet jag
gjort angående arbetsläger. Jag anser att idén är ypperlig, ty även
om många önskar sina söner ett bättre öde än arbetsläger, får vi
hålla i minnet att valet står mellan detta och dagdriveri. Men
troligen har arbetslägerformen slagit fel ut. De ansvariga
myndigheterna kan ju ursäkta sig med att de saknade erfarenhet, att det hela
var ett experiment. Vilket är alldeles riktigt. För oss stadspojkaf
var arbetslägret i början en upplevelse, den nya omgivningen, det
vackra småländska landskapet, den regelbundna livsföringen och så
det — arbetet. Men snart visade sig avigsidorna. Klientelet bestod
av kreti och pleti. Man hade samlat ihop allt slags folk. Tre eller
fyra var psykiskt efterblivna och en ständig plåga för de "normala",
ett par var kleptomaner, ett par notoriska ligister, som roade sig
med små gangsterkupper i både samhället och våra rum, vilket bl. a.
gjorde att innevånarna i samhället betraktade oss allihop som mindre
önskvärda. Några var alkoholistiska svin. Gud vet varifrån de fick
sprit, men berusade var de så det förslog. En annan fick plötsligt
och fullkomligt omotiverat fruktansvärda raserianfall, vilket med
hänsyn till att vi var rustade med yxor och spadar kunde ha sina
vådor. Med dessa element fick ett trettiotal vanliga hyggliga pojkar
leva. Hur samvaron skulle bli sedan nyhetens behag lagt sig, det
behöver väl inte beskrivas ?
En annan sak skulle jag också vilja påpeka. Det var
undervisningen. Man förstår att det var av välvilja man arrangerade den.
Och det var visst det dyraste av alltsammans. Men den slog fel ut
— av många orsaker. Främst den, att pojkar i tjugoårsåldern vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
