Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Beyer, Nils: Den opolitiska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ’’opolitiska’’ teatern 343
clei det här fram en herre, på en gång socialistisk deputerad och
kapitalistisk företagare. Denna politiska dubbelställning har sina sidor,
bl. a. måste han skänka pengar till den strejkkassa, som skall
användas mot hans eget företag. Trots detta besättes hans villa av mystiska
figurer med röda armbindlar, som expropriera hans egendom, utropa
proletariatets diktatur och låsa in herrskapet och tjänstefolket i
källaren, där de båda samhällsklasserna förbrödra sig på deputeradens
förtänksamma initiativ. I grund och botten är han själaglad över
sakernas vändning, ty hans företag är bankrutt, och med tillförsikt
och knuten näve går han att möta den bolsjevikiske folkkommissarien.
Han möter i stället en poliskommissarie: hela "revolutionen" visar
sig vara en politiskt maskerad gangsterkupp, men genom banditernas
tilltag att sätta eld på hans fabrik blir han satt på det torra av
försäkringsbolaget.
Den popularitet, som denna komedi har vunnit, beror givetvis på
flera omständigheter, först odh främst stockholmspublikens mycket
förklarliga faiblesse för herr och fru Eklund. Den förre gjorde
deputeraden-kapitalisten med sitt humoristiska sinneslugn och den
senare en kokerska, som visade att denna mångsidiga skådespelerska
har en talang, vilkens yttersta förgreningar sträcka sig ända in i
buskteatern. Dessutom är stycket verkligen spirituellt. Och för det
tredje återger det exakt den ordinäre småborgarens syn på en
socialistisk politiker, vilken enligt alla liberala trossatser måste vara dömd
ati balansera mellan en orimlig ekonomisk doktrin och det praktiska
livets krav. När mannen efter försäkringsbolagets lyckliga
ingripande råkar yttra, att kapitalismen i alla fall inte är så tokig,
applåderade premiärpubliken denna djupt kända hjärtesuck. Har dock inte
Pierre Chaine, kanske utan att själv märka det, här spelat publiken
ett litet spratt ? Det är ju faktiskt, alldeles som i Tyskland, en
mordbrand, som. räddar det kapitalistiska systemet! Sprickorna i den
borgerliga ideologin göra sig påminda ända ut i lustspelen.
Ytterligare ett par pjäser av samma politiska typ kunna annoteras
från vårens repertoar: Min son ministern av fransmannen Birabeau
pä Vasan och Jean av ungraren Ladislaus Bus-Fekete på
Oscarsteatern. Den sistnämnda har också till huvudperson en socialistisk
riksdagsman, men denne är här betjänt hos landets konservative
ministerpresident. Hemma på slottet bär han sin herres
konjaks-brickor, i parlamentet störtar han honom. Så långt är ju allting gott
och väl, men för att få till stånd en ogrumlad happy end mellan
betjänten och ministerpresidentens dotter låter författaren den före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
