Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1937 - Svanberg, Victor: Les Thibault, fadersväldets tragedi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 Victor Svanberg
upprorisk son ocih en sons kamp att bli fri. Striden ibörjar, då sonen
flyr med en kamrat från skola ooh hem. Striden slutar, när fadern
dör, oförsonad.
Flykten ur skolan är förbunden med försvårande omständigheter.
Jacques Thibault har fört en hemlig brevväxling med en kamrat,
där vänskapsbetygelserna balansera på gränsen till
kärleksförklaringar. Man kan ett ögonblick tro, att de två halwuxna rymlingarna
äro små immoralister i Gides anda, ooh när de vandra längs
sydfranska landsvägar, kommer man att tänka på Verlaine ooh Rimbaud.
Men fortsättningen blir mindre äventyrlig. Daniel, den äldre av de
båda pojkarna, får sin första kärleksnatt i en stuga vid landsvägen
ooh blygs att nämna det för Jacques — så pass erotisk har deras
vänskap varit, men inte heller mera. Och när de infångats av polisen
odi Jacques blir förtroligt bagatelliserande utfrågad om sin
’’kärlek" av sin äldre bror Antoine, medicinare, svarar han upprörd: vi
ha bara talat med varandra. Och Daniel har tröstat mig.
Martin du Gard hör till Gides krets, och fastän han före denne blev
färdig att i romanens form framställa den sista förkrigsgenerationens
revolt mot traditionell moral, är hans mottagande ställning gent emot
Gide uppenbar. Ville man söka sak med Svenska akademin, kunde
man fråga, varför lärjungen belönats odh inte mästaren, ooh man
kamde ytterligare fråga, om det beror på att lärjungen är mindre
utmanande. Men hellre bör man glädja sig åt att en man som står
Gide nära aktats värdig att få priset. Som konstnär äger dessutom
Martin du Gard ett bestämt företräde på en punkt, som vanligen
anses avgörande: som människo’skildrare. Hans gestalter bli
fristående, hans personer leva ett eget liv, ej endast och allenast
författarens, som Gides. Ännu ett erkännande må göras. Med all
aktning för de psykologiska landvinningar, Gides dubbelbelysningar
skänka, är det dock välgörande att från hans irriterande insinuationer
komma till Martin du Gärds klara besked. Ett sådant klart besked
är Jacques’ nyss återgivna förklaring av vänskapens mysterium: han
tröstade mig. För att ingen må tro, att Martin du Gard enbart löser
gåtor i menlöshetens tecken, hänvisar jag till Gonfidence africaine,
där syskonkärlek är skildrad monumentalt enlkelt och naket.
Den förlorade sonens återkomst till fädernehemmet är en dyster
scen, men trovärdig, utan alla melodramatiska effekter. Far och son
äro båda i sitt innersta rörda men vänta båda det första steget av sin
motpart, och ingen tar det. Gamle Thibault sätter sitt vanartiga barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
