Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Beyer, Nils: Omkring nationalscenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring nationalscenen 25
skall finna den gemenskap med andra människor för en stor,
samfälld strävan, som är hennes mål, i den demokratiska arbetarrörelsen
eller i bolsjevismen, hos Hitler eller hos Buchman. Tora Teje gav
inte heller klart besked på denna springande punkt.
Den sociala analys, som Krogh velat ge, är därför helt negativ.
De båda männen, Ketil och Kåre, gå omkring som ett par
livstidsfångar i sin egen självupptagenhet. De hemliga flödena i deras väsen
ha torkat ut, och de ha blivit logiska tankemaskiner, intelligenta och
klara i huvudet men utan blod i ådrorna. Med obönhörlig logik låter
Krogh dem lägga det ena värdet efter det andra under sitt
psykologiska mikroskop, låter dem — särskilt den fine dialektikern Kåre —
avslöja kärleken och vänskapen, offret och hjältemodet,
rättrådigheten och friheten, tills endast den banala egoismen blir kvar och hela
tillvaron framstår som en dum och ohygglig mardröm. Det är en
laddad aforistisk dialog, som framstår som resultatet av ett långvarigt
och omsorgsfullt annoterande av psykologiska rön och erfarenheter,
något som inte precis gör människorna levande på scenen, men i
stället gör skådespelet till en intellektuell prestation av första ordningen.
Som Vibeke var Tora Teje storartad, mest gripande kanske där
hon satt i Kåres, hennes älskares, soffa, trött in i själen och med
ett halvt öra lyssnande till hans långa utläggningar, uppfylld av den
enda tanken, om det finns någon möjlighet att rädda Ketil undan
följderna av hans förskingring i banken. Och vilken förunderlig
trovärdighet i den svåra uppbrottsscenen, där de osynliga band, med
vilka hon varit fjättrad vid sin gamla, förnedrande kärlek, med ett
slag brista och hon fri och lycklig kan träda ut i livet! Uno Henning
var som Kåre förtärd av sin egen sanningslidelse — eller, om man
så vill, sanningsmonomani — medan Gabriel Alw gav bättre uttryck
för den själsliga murkenheten hos Ketil än för den personliga
pondus, som de andra envisas att tillägga honom. Fann månne
skådespelaren, liksom säkerligen en god del av publiken, det myckna
debatterandet i grunden skäligen meningslöst?
Behövde publiken sitta på spänn för att följa med i denna
diskussionsgalopp, kunde den däremot vila sin hjärna så mycket
grundligare vid avnjutandet av det finska skådespelet, vars problem är
lika enkelt upplagt som de yttre arrangemangen äro välbekanta.
Hella Vuolijoki är en märklig företeelse i den finska litteraturen.
En kraftkvinna, som låtit berätta om sig att hon jagar björn,
grundlägger sågverk, leder oljebolag, sköter ett gods och gud vet allt vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
