Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 20 febr. 1938 - Litteratur - Strindberg: Bondenöd och stormaktsdröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LI TTE RATUR
Axel Strindberg: Boindenöd och stormaktsdröin. Bonniers.
Profilen Axel Strinldberg börjar bli alltmera fängslande och markant
i vår historiska forskning. För några år sedan överraskade han med en
övertygande karakteristik av arbetare och radikaler i 1700-talets Sverge;
nu kommer hani m^ed en späckad framställnmg av skedet 1630—1718,
som belyses ur historisk och litterär samt social synpitnikt. Det är klart
att den storsveniska skolan av fackhistoriker och de så ’kallade neutrala
historicesdoktorern,a s,kola ryinka på näsan. Ty Strindberg visar med stöd
av redan i tryck publicerade dokumenit — detta är hans styrka att han
utan att ha dragit fram nya urkunder kunnat omvärdera historien under
epoken — att den bild, som vi alla ställts framför under vår skolgång, är
skev och uttryck endast för den, härskande klassens syn på tingen under
stormaktstiden. Tesen är egentlligen bara, att den storvulna »götiska»
romantiken:, med vilken för att citera Tegnér så mycket apespel
bedrivits, egentliigen utnyttjades som krigsinciitament av monarker och
högadel i syfte att berika sig. Ett lyckosamt krig förde med sig
national-gåvor och förläningar till det högre krigsbefälet. Det spirande sociala
missnöjet hos. det övervägande flertalet av simå i s;amhället måste stäckas
med nya krig, o. s. v. i en circulus vitiosus. En liiberal kritiker har,
framhållit att detta är marxism, och eftersom Marx inte var född på
denna tid, tyckes, han mena, så är framiställningen ohiistoriisk. Det är
alltså ett ord, som kritikern enbasrt använder, som skall draga ned värdet
i Strindbergs framställning. Ty det är ju självklart, att de lägre
folk-klassernas> miisisnöje fanns till långt före Marx. Men är det så, så
är det vidare klart att talet om två nationier fanns tMl föne Sir Rogei^
de Coverley, att de härsikanide, och rika ville yttermera göra sig rika,
att de lägre klasiserna ledo och knotade. Båda voro emellertid fångna
i sin tids föreställningar om högadelns nästan gudomliga sociala
placering, och därför kom det ej till revolter och medveten k lastsorganisering
av massorna.
Troligen kommer vår svenska skolhistoria en dag att omarbetas i
Strindbergs riktning. Det föll som fjäll från mina ögon när jag läste
denna omvärdering, den skildring av ideologin hos de härskande
under stormaktsväldet, och det glädjandse var att det mesta av
vad förf. säger kommer så osökt och naturligt. Kanske det är
förhandenvaron av diktaturer i Italien och Tyslcland (som båda föra
till torgs motsviarande nationella ideologier), som gör, att m.an lättare
nu än för 25 år sedan begriper vårt svensika samhärie under 1600-talet.
Det viktigaste hos Strindberg är hans helhetssyn och hans stora
beläsenhet. Han är ej specialist på kri^historia, men på tidens
skönlitteratur och sociala rapporter. Och allra främst: han har bon sens odh logik,
såsom när han anför Schartaus nonchalanta slutsummeringar av
skatte-restantierna vid Karl XII:s död. På åtskilliga punkter böra storhets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
