Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1938 - Litteratur - Lindberg: Den nordiska religionen och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 Litterahir
— icke på grund av en medveten tendens hos författarna — utan
därför att de hedniska elementen i så hög grad hunnit trängas i
bakgrunden under loppet av den omkring 200^åriga tradition, ur vilken dessa
författare skapat sina verk. Sagornas händelser utspelas omkring år
1000, de äro skrivna på 1200-talet. Stormen har gått över och med
den den hätska fientligheten mot allt hedniskt. Men kvar står som förf.
framhåller »urblekta enfärgskopior av vad som en gång varit levande
och fylliga flerfärgsbilder. Det gäller vid läsningen av dem att kunna
läsa mellan raderna — icke för mycket men icke heller för litet — att
sovra och kritiskt bedöma, pröva och jämföra, att skrapa fram de gamla
bilderna av hednagudarna bakom den kristna putsen och att tänka in
litet mera kraft i deras gestalter än vad sagan själv förmått ingjuta i
deras drag».
Hur ter sig då den bild av religionsskiftets skede i Norden, en kritisk
undersökning av sagomaterialet och andra källor ger till resultat, vilka
intressen ha spelat in, hur ha människorna reagerat inför de nya lärorna
från södern och hur ha stridens skiften växlat? Det är dessa frågor
Ljungberg i sin avhandling diskuterar.
Från vår erfarenhet om kristendomen äro vi vana vid att betrakta
vissa tros- och lärosatser, dogmer och teologiska distinktioner som de
element, vilka utgöra religionens centrum och dess livsnerv.
Kristendomens liksom andra s. k. högre religioners principiella intolerans gäller
vanligen trosfrågor, ett förhållande som bl. a. sammanhänger med dess
karaktär av frälsningsreligion. Vi känna från sekternas liv den »frälstes»
övermåttan intoleranta inställning. I mera primitiva religioner är
förhållandet ett helt annat. Där råder vanligen en anmärkningsvärd frihet i
trosfrågor, gudar växla och tävla om de troendes gunst i allsköns frid,
och nya gudomligheter upptagas utan allvarligare störningar i den
religiösa harmonien. Men det finns ett område, som inte får överskridas,
om inte också hedendomens naiva tolerans skall förbytas i vaksam misstro
och rentav övergå till den fanatiska intolerans, som visar, att det rör
sig om centrala värden för dess bärare. Det gäller kultlivets område.
I det hedniska Norden kunde var och en ifråga om sin tro bli salig
på sin fason men den som ställde sig utanför och avvisande mot kulten
hade avskurit bandet med samhällsorganismen.
De nordiska kultfesterna ha ju blivit ingående studerade, och man
har länge varit på det klara med deras dominerande betydelse för det
gamla bondesamhällets liv. »Det var», som förf. sammanfattande
uttrycker saken, »kulten, som var garanti för freden, lyckan och äran, för
samhällets och individens liv, och därför betydde varje intrång på den
hedniska kulten ett allvarligt hot mot själva livet och måste till varje
pris avvärjas». Den Ljungbergska avhandlingens väsentliga positiva
förtjänst ligger i det starka betonandet av vad han kallar den nordiska
hedendomens kultexklasivitet, som han ställer i principiell motsats till
dess lika påfallande trostolerans. Utifrån denna synpunkt skapas klarhet
över flera hittills dunkla problem, när det gäller den hedniska reaktionen
inför kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
