Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Från Julius Cæsar till professor Mamlock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 Nils Beyer
der. "Mannen utan själ" är en desperat fascist, som kommer
inrusande på ett sjaskigt näringsställe efter att ha skjutit ned en politisk
motståndare. Genom ett egendomligt sammanträffande råkar han där
få förbindelse med kvinnan till den mördade, och då sedan även hon
dör, ger honom denna tragiska upplevelse en aning om att Gud
behöver honom för sin nya eld, "en annan och klarare". Därför går
han med frid i sinnet till den arkebusering, som hans gamla
partivänner dömt honom till, och genom den öppnade celldörren faller
ett själfullt ljus över fängelseprästens svarta gestalt. Förkunnelsen
mynnar ut i en religiös mystik. De sociala sammanhangen lösas upp
i ett flimrande ljusdunkel. Skådespelet rör sig i en politisk tid, men
det viker undan för de politiska frågorna och ger framför allt ett
uttryck för diktarens egen ångest inför brutaliteten i världen. "Det
är", som Erik Blomberg en gång uttryckt det med aforistisk skärpa,
"sin egen nöd Pär Lagerkvist vill övervinna, inte de andras".
Pjäsens "tidlöshet" hade markerats av regin redan i det första
anslaget, där den dumma krogpubliken satt som en flock förvridna
panoptikonfigurer i ett ohyggligt grönaktigt ljus. Det finnes också
i dramat lyriska partier av stor skönhet, såsom kärleksscenen mellan
Mannen och Kvinnan i det bleka morgonljuset efter deras första
natt, där den enkla, abrupta, nästan innehållslösa dialogen med sina
trasiga repliker fick en rörande, tafatt ömhet. Här mötte man poeten
Pär Lagerkvist. Men tidsdramatikern lyste med sin frånvaro. Man
kommer inte till rätta med fascismens problem genom att knäppa
händerna i bön.
Hur mycket Pär Lagerkvist i alla fall betytt för många inom den
unga generationen blev man erinrad om på Sandro Malmquists
klubbteater, när denna uppförde en debutpjäs av en uppsaliensare,
Lars Levi Lsestadius, med den kanske något sökta titeln Stenen vill
falla.
Talanglöst är dock inte detta skådespel, som fick ett gott
framförande av Stig Järrel, Aino Taube och Tord Stål, om också de
litterära influenserna kunna föras tillbaka till både Pär Lagerkvist
och Dostojevski och Sigmund Freud och Eugen O^Neill och andra.
Det finnes trots allt en viss äkta kuslighet i denna skildring av hur
en ung student i den andligt ogästvänliga stad, som heter Uppsala,
mördar sin älskade i ett slags vanvettig livsångest. Det
psykoanalytiska driftparet Eros och Thanatos, könsdriften och dödsdriften, har
bestått huvudingredienserna. Endast två personer uppträda i styc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
