Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1938 - Magnússon, Skuli: Islands 20-åriga självständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 Skull Magnusson
glupskt odh orättfärdigt. Folket led dock mest av att norrmännen lade
beslag på de skepp, som dögo till långfärder, ty därigenom hindrades
tillförseln av spannmål och andra livsmedel så mycket, att hundratals
människor ledo svältdöden.
Så berättar sagan om islänningarnas förbindelser med sina fränder.
Det är inte mycket som tyder på att förhållandet varit särskilt
broderligt mellan dem. Dock möter man ännu i dag bland nordens folk den
uppfattningen, att islänningarna känt och känna sig som norrmän. Det
är inte mycket som styrker en sådan uppfattning i varje fall inte de
berättelser vi ha från våra förfäder. De tala tvärtom oftast om en
brinnande kärlek till Island, som de kände var deras frihetsrike. Man
må erinra sig Gunnar från Lidarända, vars häst snubblade, då han var
på väg till skeppet, som skulle föra honom till Norge, så att han kom
att se sig tillbaka mot den vackra bygd, som han höll på att lämna,
och som då utbrast: Fager är liden, så att den aldrig synts mig så
skön. Åkrarna gula och tunet är slaget; jag vill åter rida hem och
aldrig lämna dem.
Hellre ville han dö i sitt fädernesland än lämna det.
Naturen är vår stora moder, och det land, som fostrat oss, är och
förblir vårt fädernesland. Självfallet kände den släkt sig norsk, som
flyttade från Norge till Island, men barnen, som växte upp vid
Islands fjordar och fjäll voro isländska ooh kunde aldrig känna sig
annat. Historien visar oftast djup nationell kallsinnighet mellan Norge
och Island och den försvann först efter 1900, då alla nordens
innebyggare efter tvivel och tvister, segrar och nederlag började att finna
varandra.
Men liksom islänningarna inte kunde känna sig norska, lika lite
kunde de känna sig danska, då Island 1537 tillsammans med Norge
kom under Danmarks styre. Efter det att Danmark övertagit styret
av Island, gjorde sig åtskilliga brytningar gällande på ön, särskilt
mellan den katolska kyrkan och den världsliga makten. Den under det
norska styret försumpade livskraften blomstrade upp igen, och folket
började åter välja hövdingar och ledare. Den mäktigaste av dem var
bispen Jon Arason, som bröt med den danske kungen och bjöd honom
öppet motstånd. Länge var det tvivelaktigt vem söm skulle segra,
bispen hade påvestolen bakom sig, och till en tid var han landets
obestridde härskare, men Luther och reformationen kom kungen till
hjälp. Folket splittrades ånyo inibördes, och lutherdomen undergrävde
den katolska makten så att danskarna till Mut lyckades fängsla bi&pen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
