Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Svensson, Olle: Utilitarismens tidevarv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 Olle Svensson
striden ooh som ett tack vare dem. Pressad under de hårdaste villkor,
hotad, hemlös och osäker har människoanden rest sig högt över ti*
derna; rest sin tros, sin kärleks, sin viljas och sitt trots monument,
aere perennis, då det ur slät borgerlig synpunkt var som allra
ogynnsammast.
Man måste medgiva, att modern ^fåtölj-, w. c.- och
lyxbilsbekväm-lighet inte har visat särdeles fruktbar jordmån för sköna, stolta
skapelser och bragder av människoande. Den förhärdade utilitaristen
anser troligen att vi kan lämna ur räkningen dessa människoandens
sköna, höga bragder och kreationer. Men utan dessa bragder skulle
icke livet vara värt att leva — och utan dem skulle inte heller vår
välsignade bekvämlighet ha existerat. Och blir vi sittande i våra
lyx-bilar, vegeterande i våra nyttoideals utomordentliga och välpressade
likriktning — då blir vårt arv till de efterkommande sannerligen inte
mycket värt.
VII.
Att döma av dessa uttalanden är jag alltså en reaktionär, farlig
individ, en motståndare till sociala framsteg, Lubbe Nordström och
Gud, en asocial drömmare, en anarkist m. m. Jag tycker inte om att
nödgas bestrida det — liksom det alltid bjuder mig emot att försvara
mig mot falska beskyllningar. Man får ju för övrigt lov att bli dömd
efter sina handlingar! Likväl är det inte de sociala framstegen, den
rättvisare fördelningen av arbetets och naturens frukter, den
mänskliga lyckan som sådan jag velat angripa. Det vore ju orimligt.
Vad jag finner betänkligt är tidens mer och mer avsjälade
ansikte, skymtande bakom vindrutan, antingen kallt och livlöst som en
handfull silvermynt, än med ett jovialiskt flabb. Tidens fåtöljidealism,
w. c.-idealismens sterila och slöa förakt för ande, kort sagt denna
välmågans mentalitet som är vår tids signum. Ooh det är denna som
är vår farligaste fiende.
Jag har kanske raljerat något här i det förgångna, överdrivit, talat
om högerns socialistiska program och sagt andra ostädade saker.
Oavsett detta — som nu får tagas efter behag — är jag personligen (och
blir det mer och mer) övertygad om, att civilisationens farligaste
fiende inte är kanonerna, lufteskadrarna, giftgaserna utan det
växande föraktet för ande, för andliga bragder på sköna, onyttiga
livsområden, föraktet för civilisationen själv: ljus, ren, tapper
mänsklighet !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
