Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - Arbetarrörelsens vardag - Hansson, P. Albin: Demokrati och maktpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 P. Albin Hansson
tänkte om samförstånd och hänsyn. Först under trycket av
maktpolitikens döbacle ute i världen efter världskriget och halvt revolutionära
stämningar även i vårt land gav man upp sitt nej sägeri.
Dessa erinringar om förhållandena för icke så värst länge sedan
äro i sin ordning, då högern nu framträder som den bålde riddaren,
den där skall skydda demokratins prinsessa mot partiväldets och
maktpolitikens hemska drake. Högern kan icke svära sig fri från
sitt föregående och däri ligger god anledning för den att dämpa ned
tonen i dagens diskussion. Härmed vill jag icke hava sagt, att högern
är densamma nu som förut. Dess politik är påtagligt annorlunda och
det kostar mig icke någon självövervinnelse, att på nytt vittna om
min tro på äktheten i dess bekännelse till demokratin.
Frågan om partivälde och maktpolitik ligger också annorlunda till
nu än på den tid varom erinrats. Då var det en strid för demokrati
mot fåvälde, de stridande hade principiellt olika uppfattningar och
utgångspunkter. Nu är det hos oss en fråga inom demokratin, som
kan behandlas med utgångspunkt från ett gemensamt intresse för
de-mökratins bevarande; ingen har, såvitt jag vet, påstått att något
av de betydande partierna medvetet strävar efter att förstöra
demokratin. Diskussionen rör sig om tendenser och metoder, konstruerade
eller reella, vilka man befarar skola bli till skada för demokratin,
inkräkta på eller häva desis sanna mening, göra demokratin till "ett
sken", såsom herr Bagge i årets remissdebatt formulerade sin farhåga.
Mig synes att vad som hittills anförts om partivälde och
maktpolitik mest verkar svartmålning utan orsak. Man rör sig med
allmänna talesätt om att valrörelserna bli ett "tomt spel", varigenom
folket missledes och förlorar intresset för allmänna angelägenheter, att
riksdagen åsidosättes och folkrepresentanterna förvandlas till dockor
i regeringens hand, att majoriteten dikterar utan att lyssna till
minoritetens synpunkter och tar för sig i rent maktbegär.
Den som lyssnade till remissdebatten kunde icke gärna undgå att
finna, hur utan verklig grund detta tal är. Talet om nedgången i det
medborgerliga intresset föll till marken inför de kalla siffror, som
visa ett under det senaste årtiondet stadigt stegrat valdeltagande.
De enda konkreta exempel, som anfördes till belysning av påståendet
om riksdagsmännens osjälvständighet, smulades sönder genom en
redogörelse för vad som faktiskt förekommit. De med
utskottspresidiernas besättande missnöjda nödgades själva erkänna, att ingen
anmärkning kunde göras mot de valdas kompetens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
