Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - Arbetarrörelsens vardag - Fredriksson, Karl: Det fria ordet i partitjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fria ordet i partitjänst 185
med partiet i utredningskommittéer och ämbetsverk. Den yngling
som efter ett par års trimning duger till hjälpreda åt en
departementschef bör ha förutsättningar att kunna göra nytta även på en
partiredaktion.
Ett med detta rekryteringsprobleni närbesläktat kapitel är frågan
om partipressens litteratur- och kulturkritik. Detta är, menar hädiska
röster, att tala om vad som inte finns. Har man stora anspråk, så är
detta riktigt. Orsaken är en teknisk förutsättning som ofta förbises.
En tidning av genomsnittligt landsorts format är för liten för att
kunna bära upp en litteratur- och kulturkritiker av betydenhet. Detta
även om personerna stode att finna i tillräckligt antal, vilket ju alls
inte är fallet. Den tongivande kritiken också i borgerlig press är
lokaliserad till de tre större städerna, med lejonparten koncentrerad på
ett litet fåtal stora tidningar, som har råd att för ändamålet hålla sig
med en stab av medarbetare i stjärnklass. Av de socialdemokratiska
tidningarna är det högst tre som äger de ekonomiska resurserna för
en yrkesmässig litteraturkritik av rang. Socialdemokratisk press har
på den kulturkritiska avdelningen ägt ett par namn av första
storleken, Bengt Lidforss och Erik Hedén. Med all rättvisa åt många
goda pennor har i socialdemokratisk press icke senare framträtt någon
av samma klass. Huruvida någon av de yngre och nyprövade så
småningom kan bli deras vederlike är ovisst. Ett är i varje fall säkert:
om det skall vara hopp om återväxt, behövs det uppmuntran och
utrymme för unga begåvningar som kan tänkas villiga att ägna sig åt
uppgiften. Man måste räkna med att ungt folk av det slaget kan vara
galgfåglar. Törs man inte släppa fram dem och ta vissa risker för
deras politiska anständighet, så är det ringa eller ingen vinstchans.
Och då får man nöja sig med medelmåttorna.
De borgerliga tidningarna, där politiska hänsyn spelar en mera
blygsam roll, kan tillstädja medarbetarna på den allmänkulturella
avdelningen att göra ganska obesvärade utflykter från tidningens
allmänpolitiska linje. Ett typiskt exempel var då Carl Björkman gjorde
"kulturbolsjevism" i Nya Dagligt Allehandas söndagsbilaga, medan
tidningen politiskt var konservativt ortodox. Just för att den tidningen
politiskt var höjd över alla misstankar för bolsjevism, kunde den
tillåta sig en extravagans. Hade motsvarande söndagsbilaga kommit
ut i en socialdemokratisk tidning, skulle man snart ha vädrat
kryptokommunism.
En annan hämning är av ekonomisk, eller låt mig säga utilitarisk
karaktär. Arbetarpressen har alltid haft ont om pengar, har det allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
