Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Tingsten, Herbert: Kyrkan och den sociala frågan vid socialismens framträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkan och den sociala frågan vid socialismens framträdande 2?>9
i stället för att Iknota ville tänka efter vad man ihar. Vad är det ej att
hava en beta bröd, att ’få ’höra en predikan, att få gå i ett
församlingshus? Men aldrig blir man nöjd och därför ej tacksam. Herren
har dock kostliga medel ’mot otacksamhet, i det att Han tager bort
sina gåvor."^®
Den nu skisserade linjen ter sig som den dominerande i prästerliga
uttalanden rörande politiska och isociala iöi^hållanden under tiden
mellan representationsreformen och omkring år 1890. [Det torde icke vara
tvivel underkastat, att den kyrkliga förkunnelsen såväl indirekt —
genom att i det bestående se det av Gud velade och genom att
förringa jordelivets betydelse — som mera direkt — genom att uppmana
till förnöjsamhet och kritisera socialradikala fordringar — utgjort en
konservativ makt av iförsta ordningen. Häremot strider naturligtvis
icke det förhållandet, att prästerna jämväl uppmanade de förmögna
till mildhet och välgörenhet och att de i imånga fall togo initiativet till
privat verksamhet för nödlidande av skilda slag. Totalbilden
förändras icke heller därav, att några präster påyrkade förbättringar av
fattigvården och påverkade sina församlingar i denna riktning.^^ Det bör
emellertid framhållas, att i vissa prästerliga uttalanden från denna
tid möter en annan bild än den i det föregående tecknade.
Under det att man i allmänhet nöjde sig med att i konventionellt religiösa
former sanktionera det bestående, framträder hos några av kyrkans
män — Utan att radikalare åsikter hävdas eller antydas — en tragisk
känsla för det sociala problemets svårigheter och en djup längtan
att finna en lösning, som på en gång överensstämmer med den
kyiik-liga traditionen och tillfredsställer den mänskliga medkänslan. I
Ru-dins predikningar från början av 1870-talet ha exempelvis de gängse
uppmaningarna till de rika att sörja för de fattiga ett helt annat patos,
en helt annan personlig kraft än hos många av hans ämbetsbröder.^"’
Ovillkorligen får man här intrycket, att talaren var upprörd över
fattigdomen, även om han icke anvisade någon utväg till dess avhjälpande
och trots att han på vanligt sätt varnade de fattiga för avund och
missnöje. Samma känslor spåras i Wikners predikningar, ehuru
författaren misströstar om möjligheten att på något sätt avhjälpa den
motsättning mellan "den jordiska nöden och den jordiska lyckan",
som han överallt finner yppa sig.^^ Det är ett svalg befäst mellan
denna om inre strider och social oro vittnande förkunnelse och den
övliga, i en bönesuck utmynnande klagan över de fattigas missnöje
och bristande insikt om sitt sanna bästa. Men hos ingen av de präster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
