Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Lindbom, Tage: Socialdemokratin och den fackliga rörelsen under genombrottsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 Tage Lindbom
stånd, som de faktiskt kommo att göra. Detta torde vara den väsentliga
förklaringen till att socialismen vann ett ganska obetydligt insteg i
den fackliga rörelsen under åttiotalet.
I ett annat avseende kommo socialisterna också att göra en viktig
insats på det fackliga området under genombrottsåren. De första
fack- eller yrkes föreningarna omfattade nästan uteslutande de
kvalificerade arbetarna och framför allt hantverkarna. Okvalificerade
hjälparbetare hyste man ett tämligen svalt intresse för. Socialisterna togo
genast itu med dessa och mot slutet av åttiotalet bildades den ena
grov-och hamnarbetarfackföreningen efter den andra. Till detta kom, att
det var socialisterna, som mestadels gingo i spetsen för det fackliga
agitationsarbetet. De socialdemokratiska föreningarna och klubbarna
voro härdar ej blott för politisk utan också för facklig agitation.
I och med bildandet av det socialdemokratiska partiet växte
socialisternas inflytande inom den fackliga rörelsen hastigt. År 1895 voro
127 fackföreningar anslutna till partiet, följande år 173. År 1898 var
antalet 343 och vid sekelskiftet 418. Vid sistnämnda tidpunkt voro
av Sverges 70,000 organiserade arbetare omkring 60 procent anslutna
till partiet. Fackföreningarna utgjorde partiets huvudstyrka och mot
slutet av seklet visade de rent politiska föreningarna och klubbarna en
sjunkande tendens jämfört med de fackliga sammanslutningarna. År
1895 utgjorde 89,5 procent av samtliga partiorganisationer
fackföreningar, vilkas medlemmar tillsammans utgjorde 94,9 procent av hela
partiets medlemsantal. För år 1896 voro de respektive siffrorna 90,i
och 94,2, för år 1898 94,7 och 97,7 och slutligen för år 1899 96 och
97,4 procent.
Den socialdemokratiska rörelsen i Sverge var sålunda i allra högsta
grad beroende av fackföreningarna. En från fackföreningsrörelsen
skild och enbart på partiföreningar baserad socialdemokratisk rörelse
var vid denna tidpunkt otänkbar och ifrågasattes ej heller. Visserligen
hade den tanken att bygga upp partiet på rent politiska föreningar
förts fram i de förberedande diskussionerna inom det
socialdemokratiska förbundet i Stockholm hösten 1888 av J. M. Engström men
avvisats. Det intima sambandet mellan politiskt parti och facklig
rörelse var emellertid förknippat med vissa problem. Ett av dem var,
att partiet inte blott verkade för den fackliga rörelsens utbredning
genom att samarbeta med fackförbunden vid agitationen — vilket var
naturligt, då partiets styrka så gott som uteslutande betingades av
fackföreningsrörelsens utveckling — utan även att det i stor utsträck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
