Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juni 1939 - Händelser och spörsmål - Italien under tysk förmyndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 410
Majoriteten här nere har, trots de yngres optimism och deras
»blixt-krig», en känsla av att det kommer att gå dåligt för Italien, när kriget
en gång brutit ut. Det är lättare att tala om en invasion i Frankrike, än
att företa den. Gränsen ligger vid kanten av Alperna på den Italienska
sidan. I ett svep komma fransmän^i^n att vara nere på slätten, översvämima
Lombardiets bördiga slätter och erövra Italiens krigsindustrier, vilka hu^
vudsakligen äro lokaliserade i trakten kring Milano. Men italienarna ha
icke några sådana fördelar. Bakom fronten på den franska sidan ligger
en ödemark med bergstoppar och trånga pass och glaciärer och bergvägg
efter bergvägg innan man når fram till Rhonedalen. Och icke heller
Rhone-dalen är någon nyckel till Frankrike. Enligt många italienares mening är
det mycket sannolikt att Lombardiet blir slagfältet vid ett krigsutbrott.
Detta är kruxet. Om kriget förloras, kommer Italien icke att vinna
någonting av sin allians med Tyskland, utom säkerheten att icke nå något
av sina mål i Medelhavet. Men skulle Italien egentligen uppnå mer om
kriget vunnes? När 80 miljoner och 40 miljoner ha kämpat tillsammans,
få de 80 miljonerna en tendens att uppgöra fredsvillkoren. Om den
tyska politiken verkligen innebär återupprättandet av de »urtyska»
provinserna Trentino och Trieste (något som nyligen — på det mest taktlösa
sätt — utsädes vid en halvofficiell middag), kommer Italien att vinna
mycket litet på Dalmatien, Grekland, Tunisien och de övriga områdena.
Geniom att kasta ut en djävul, Frankrike, från Medelhavet kommer
Italien att släppa in sju andra högröstade, självsäkra nazistiska djävlar,
som ha egna idéer om Tysklands »Lebensraum».
Ett avgörande inslag i det allmänna missnöjet med allianspolitiken
är att det nu blivit uppenbart, att man icke kan hoppas på någon
av-spjänning av det ekqnomiska trycket. I sina senaste budgetberäkningar
uppgav senator Thaon di Reval allt hopp om den återgång till
normala finanser, vilken konungen några veckor före det Albanska
äventyret förklarat vara nödvändigt.
Mannen på gatan beröres direkt av detta, och han är icke sen att lägga
skulden på Tyskland. Propagandans dimbildning förmår icke dölja
livsmedelsbristen, och detta är en sårbar punkt för italienaren. Han kan
icke älska den allians, som gör en inriktning av importen på
krigsmaterial mera nödvändig än någonsin.
Men det är onödigt att göra gällande, att den allmänna opinionens
missnöje kommer att få några verkningar före ett krig eller under dess
första skede. Det finns tillräckligt med entusiasm för att leda nationen
till strid, även i allians med Tyskland. Det är nu, när den nationella
stämningen i Frankrike har återuppstått, när pakten med Ryssland synes
vara inom räckhåll och upprustningen påskyndats — faktorer som kommit
den europeiska vågskålen att väga över åt fredsfrontens sida — som
stunden troligen har kommit att överväga, om det icke vore en klok
politik att visa Italien, att landet, ännu i den elfte timmen när tärningen
nästan är kastad, skulle vinna mer genom en diplomatisk uppgörelse med
västmakterna än genom ett desperat krig i sällskap med en desperat
allierad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
