Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Svanberg, Victor: Är diktaren asocial?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630 Victor Svanberg
dikta om samhällsfrågor. Visserligen låtsar man att man tolererar det
också. Knappast någon kritiker säger öppet, att han ogillar social
problemdiktning. Men han betages av olust, när han läser sådan
diktning och intalar sig sedan att vad han läst var dålig dikt. Nu är det
naturligtvis så, att det fullgoda är sällsynt på det området som på
alla andra. Men bedömarna lida av den förutfattade meningen, att
fel skulle lättare begås där än annars, ja, att själva ämnesvalet är ett
fel. För ett par veckor sedan uppräknade en kritiker en rad
samhällsfrågor, som behandlas i en nyutkommen roman och ansåg sig
uppenbarligen göra boken löjlig enbart genom att uppräkna dessa frågor:
"Det ideella är att boken är ett indirekt inlägg i frågorna om arbetare
och arbetsgivare, om krig och fred, om åttatimmars arbetsdag och
allmän rösträtt, om nazismen och om spanska inbördeskriget. Man
saknar länge det sistnämnda, men det kommer. (Författarinnan)
ogillar det fascistiska Spanien, det nazistiska Tyskland, den svenska högern
och de arbetsgivare-kapitalister som suga ut sina arbetare. Även ogillar
hon kriget, inhuman barnuppfostran och en hel del andra ting. Hon
ogillar emellertid också ungdomens dekadenta lössläppthet under
1920-talet. En väckelsepredikant skildrar hon mycket osympatiskt.
Rasförföljelser äro henne starkt emot.’’
Man bör lägga märke till att denne kritiker inte vill vidgå att han
ogillar de i romanen framställda åsikterna, utan det han riktar sin
ironi emot är att åsikter framläggas i en roman. Om man frånser
den nedlåtande ironiska jargongen, som är en personlig egenhet hos
den citerade kritikern, är åskådningssättet typiskt för litteraturkritik
och estetisk åskådning av i dag både i Sverge och i flera andra länder.
Utan krumbukter uttryckt går den helt enkelt ut på att
samhällsfrågorna äro ovidkommande, ja farliga för en diktare att röra vid.
Ny är denna uppfattning inte, skarpast har Kant formulerat den och
vackrast Kants lärjunge Schiller. För dem var dikten en hög lek,
som frigjorde människan från den kausalbundna verklighetens tyngd
och höjde henne till "det sköna skenets" värld. Det följer därav, att
diktaren förfelar sin kallelse, om han har något praktiskt syfte. De
flesta av Kants samtida och flera generationer efter honom tänkte
som han och diktade "fritt" — eller rättare trodde sig göra det. Att
friheten egentligen var en boja, kände nog många instinktivt och
gjorde små uppror mot den kantska estetiken, men först naturalismen
gjorde den stora revolten. Taine visade, att all stor dikt i det
förflutna varit beroende av den wsociala miljön och uttryckt dess idéliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
