Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Svanberg, Victor: Är diktaren asocial?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 Victor Svanberg
lägsna sig och läsaren från det verkliga skeendet. Inskränker han sig
till att blott fotografiskt noggrant återge verkligheten, är han ingen
diktare.
Det sista påståendet är sant, men det är också det enda sanna i
Eastmans estetiska teori. Han bevisar både för litet och för mycket.
Vore det så, att dikt och handling uteslöte varandra, så vore det illa
ställt ej blott med social dikt utan med all dikt. Erotisk poesi skulle
då också vara mindervärdig, ty onekligen är den inte detsamma som
erotisk handling. Goethe räknade versfötter på sin romerska
älskarinnas rygg, men veterligen har ingen dikt tillkommit under samlaget.
Å andra sidan är det en halvsanning att säga, att den diktande
processens verkan på handlingslivet är att uppskjuta och upphäva. I lika
hög grad förbereder och uppmuntrar dikten till handling. För att utgå
från Eastmans eget standardexempel: när vilden pryder sin
dryekes-skål med en fris, är det visserligen inte för att dricka bekvämare, och
visserligen dröjer han att dricka medan han ser på dekoren, men när
han sedan dricker, blir hans njutning större än om han genast slagit
i sig drycken. Det är eller borde vara självklart, att uppskovet helt
enkelt är en förberedelse, att handlingsimpulsen upphäves och blir
medveten blott för att åter bryta fram och då bli intensivare. För den
primitiva människan är denna själsliga process omedveten. Men
kulturmänniskan vet av sammanhanget och inrättar sin tillvaro därefter.
Bordsdekorationer och dryckesvisor ha ej till syfte att döva gästernas
hunger och törst utan äro avsedda att öka aptiten. En och annan
kan väl till den grad försjunka i beundran för blommor att han
glömmer äta frukterna, men en sådan benägenhet att vilja se men inte röra
har även under de mest överkultiverade tider ansetts som en
abnormitet. Måhända är denna abnormitet en förutsättning för konstalstring
och diktning. Men bevisat är detta inte. Och även om det vore bevisat,
finge man akta sig att dra så hastiga konsekvenser som Eastman.
Under kulturens utveckling hämmas de primitiva drifterna, och då
de icke kunna helt undertryckas, ta de sig andra, mindre omedelbara
uttryck. De sublimeras, som det numera gängse fackuttrycket lyder.
En del psykoanalytisk forskning, särskilt äldre sådan, har förefallit
kunna uppvisa speciellt starka hämningar hos diktarna. Det är
emellertid en synvilla, sammanhängande med att diktarnas själsliv var lättare
att studera än andra människotypers. Ju mer det visat sig, att alla
människor, åtminstone alla kulturmänniskor, äro hämmade på ett eller
anat sätt Qch i högre eller mindre frad, har denna synvilla genorn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
