Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Litteratur - Jaensson: Fredrik Böök som litteraturhistoriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 655
publiken har lydigt ägnat sig åt de författare, han berömt. Bööks roll
som opinionsbildare är i själva verket det betydelsefullaste inslaget i
hans gärning som kritiker. De analyser av böcker och författare, varmed
han brukar motivera sina omdömen, är ofta slående okänsligt gjorda. Men
omdömena själva har likfullt visat sig äga en märkligt suggestiv makt.
Många allmänt gängse föreställningar om klassisk och modern svensk
litteratur härstammar ytterst från Böök.
Därom hade väl i och för sig ingenting varit att säga; men det är
påfallande många av dessa föreställningar, som bygger på förgrovningar
eller förvrängningar av de verkliga förhållandena. Beror då det
vilseledande i Bööks kritik på hans bristande känsla för konstnärliga värden,
ikommer det sig av att han medvetet bedömer litteraturen efter
partipolitiska riktlinjer? Man kan ta hans behandling av Hjalmar Söderberg som
exempel. Är det verkligen möjligt, att Bööks alltigenom osannfärdiga
porträtt av honom grundar sig på en serie oavsiktliga missförstånd? Det
tycks faktiskt vara rimligare att anta, att Böök med avsikt sökt skada
honom genom att konsekvent förvränga hans }^tranden. Knut Jaensson
har emellertid i sin bok dragit fram åtskilliga exempel, som bidrar till
att moraliskt rehabilitera Böök: hans konstnärliga uppfattningsförmåga
tycks ha snävare gränser än man velat tro.
JEmellertid: Bööks — allmänt accepterade — perspektiv på svensk
litteraturs utveckling alltifrån 1800-talets början är felaktigt. Den
centrala linje, han vill dra från Tegnér över Rydberg till Heidenstam, är en
ohållbar konstruktion. Rydbergs väsentliga förutsättningar återfinner man
hos Almquist och Geijer — bägge i motsats till Tegnér demokrater —
och Heidenstams ställning är långtifrån central; hans insats är en episod
utan nämnvärd räckvidd. Rydbergs verklige arvtagare är Strindberg,
Det var främst genom Levertins inflytande, som Heidenstam — på
Frö-dings bekostnad — kom att framstå som nittiotalets dominerande
representant. Efter nittiotalet kom tiotalisterna, och Böök fick ett tillfälle
att upprepa Levertins misstag: han lanserade Siwertz och därnäst
Lidman — båda pålitligt reaktionära — som de märkligaste namnen. Den
generationens verkliga begåvningar heter emellertid: Hjalmar Bergman,
Gustav Hedenvind-Eriksson, Gustaf Hellström, Martin Koch och Ludvig
Nordström. Under tjugotalet — sedan aktivismen blåst förbi — försökte
Böök reklamera upp en borgerlig idylldiktning i karlfeldtsk anda; den
»klassiska» Elisabeth Bergstrand-Poulsen skall länge ihågkommas som en
utomordentlig pekoralist. Trettiotalets arbetarförfattare har Böök inte
intresserat sig för; de är nuets representanter för vår stora
diktartradi-tion: den demokratiska.
Knut Jaensson har inte fullt konsekvent tagit sikte på Bööks littera-.
turpolitiska funktion, men han är då och då inne på ämnet och har en;
del nytt i stoffväg att komma med. Ännu mer hade han fått plats med^
om han skrivit lite mindre löst; ett så begränsat format kräver stor
koncentration. — I polemiken med Böök julen 1912 deltog Söderberg
med två inlägg.
Ingemar Wizelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
