Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Gårdlund, Torsten: Inrikeskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inrikeskrönika 1. 12. 1939
————————————————————————————
”Kämpar och kommendörer” i den röda armén ha efter order av ”den
kloke och vise Stalin” ”givit uttryck för den rättvisa vreden ” genom att gå till
anfall mot ”de finska krigsprovokatörerna”, samtidigt som de ”hysa stor
förståelse för det hårt prövade finska folket”. — ”Finlands arbetande folk
hälsar med glädje sina befriare. Så snart våra kämpar komma till ett
samhälle, mötas de av män och kvinnor, gubbar och barn, alla äro
helgdagsklädda. Kvinnorna erbjuda ivrigt kämparna gotter.” Så beskriver — i den
österländska sagans form — den sovjetryska propagandan ett av de
skändligaste och brutalaste erövringskrig, som den nya tiden känner.
Den kommunistiska rörelsen i Sverge har under de senaste påfrestande
månaderna utan att på något som helst sätt ta hänsyn till landets intressen
misstänkliggjort vår neutralitet och givit sitt stöd åt det sovjetryska hotet mot
Finland. I detta läge ha röster höjts med krav på åtgärder mot de svenska
kommunisternas verksamhet. Man kan förstå denna indignation men
samtidigt också den tydliga tveksamheten att bringa dessa krav till
verkställighet. Även i demokratins prövostunder söker man i det längsta undvika
metoder, som kunna erinra om diktaturstaternas. Ett av de vanligaste
argumenten, som i den senaste diskussionen framförts mot ingripanden, borde
emellertid vara moget att omedelbart avskrivas. Det säges helt allmänt
att man icke genom förbud kan undertrycka en rörelse. Under trycket skulle
denna blott växa sig starkare. Rörelsens ledare skulle få en martyrkrona,
som kunde utnyttjas i propagandan. Detta resonemang torde bygga dels
på en föregiven historisk erfarenhet, dels på en mer än tvivelaktig
”psykologisk lag”. Sådana åtgärder som förbudet mot de engelska fackföreningarna
under 1800-talets första kvartsekel, mot politiska och fackliga rörelser i
Frankrike under Napoleon III samt mot den radikala fackliga rörelsen i
Amerika omedelbart efter världskriget ge sannerligen inget stöd för
tankegången. Under det bismarckska förbudet mot den tyska socialdemokratin,
vilket dock var jämförelsevis begränsat — partiet fick fortsätta att delta i
riksdagsvalen — minskades väljarantalet till en början men ökade åter
mot slutet av förbudsperioden. Att förbudet här skulle haft en stimulerande
inverkan kan icke påstås. Föreställningen om en ”psykologisk lag” att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
