Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Gårdlund, Torsten: Inrikeskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällets hjälp fä finna sig i en viss inskränkning i sina förmåner”. ”De
erforderliga reduceringarna i de sociala anslagen böra emellertid om
möjligt ej drabba sådana understödsformer, som endast åsyfta att upprätthålla
en nödtorftig bärgning.” Denna invändning mot regeringens princip innebär
tydligen, att man hellre bör ta ifrån socialvårdsklientelet allt vad som icke
kan hänföras till dess nödtorftiga bärgning än att belasta skattebetalarna.
Invändningen förutsätter, att socialvårdens klientel verkligen lever på en så
hög standard att den låter sig pressas. Med tanke på den dominerande roll,
behovsprövningen spelar i vår socialvård, kunde man på förhand inse, att
det finns mycket små möjligheter för sådana nedskärningar. På det
socialpolitiska området få motionärerna därför inskränka sig till smärre justeringar
av de befolkningspolitiska åtgärderna: mödrahjälp, moderskapspenning,
förebyggande mödra- och barnavård, skyddsfödoämnen åt havande kvinnor
samt skolbarn. Andra förslag till besparingar gälla anslag till vårdhem för
lättskötta sinnessjuka, till olika folkbildningsändamål, vidare lån från
arrendeegnahemslånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden m. m. När det gällt att
överföra sin ovannämnda princip i konkreta förslag visa motionärerna stor
tvekan och ringa kraft. Orsaken är lätt att inse: att öppet motivera en
nedskärning av anslagen till exempelvis skyddsläkemedel ät kvinnor och barn
med att skattebetalarna bättre behöva pengarna låter alltför orimligt. Det
vore därför en överdrift att kalla högermännens besparingsaktion för ett
anfall mot vår socialvård. Det är riktigare att beteckna den som ett
ogenomtänkt försök att hävda en ohållbar sparsamhetsprincip.
Att erkänna statsingripandenas berättigande i de enskilda fallen och
samtidigt hävda näringsfrihetens heliga princip är en icke ovanlig metod på
högerhåll. Nyligen har högerledaren, prof. Bagge, tagit ställning till frågan
om de aktuella statsingripandenas lämplighet i ett riksdagsanförande, i
vilket bl. a. säges:
”I Tyskland har det ju visat sig, att om man en gång slagit in pä sädana här
prisregleringsvägar blir följden att man mäste gä längre och längre i fråga om reglering
av näringslivet, ty annars stoppar det icke, och man kommer till resultat, som icke äro
önskvärda. Jag tror visst, att vi under de krigsår, som tyvärr tyckas stå framför oss,
komma att bli tvungna att ha allsköns regleringar och ingripanden i olika hänseenden i
näringslivet och i fråga om de enskildas ekonomiska dispositioner. För min del har
jag alltid offentligen framhållit, att den s. k. planhushållningen, som var så modern för
några år sedan, ingenting annat är än en krigshushållning, som man kan bli tvungen
att ta till vid krig eller vid sådana förhållanden, som krig medföra, och att den sålunda
icke är en hushållning för fredliga och hyggliga förhållanden.
Med vad jag nu sagt har jag velat framhålla, att jag för min del icke har någon
principiell invändning att göra emot att man under de förhållanden, som nu råda,
tillgriper sådana här olika former av planhushållning, när det är nödvändigt. Jag tror att H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
