Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Wizelius, Ingemar: Storstrejken och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
► Under storstrejken tego nittitalsdiktarna;
deras litterära epok led mot sitt slut.
Strejkens utgång blev en impuls för den nya
författargeneration, som slog igenom 1910.
Ingemar Wizelius
Storstrejken och litteraturen
Några konturer
Nittitalet i vår litteratur varade i något mer än tjugo är: frän Heidenstams
debut år 1888 och till slutet av storstrejken är 1909. Dödsrunan skrevs av
Erik Hedén; hans uppsats De tigande diktarne — med underrubriken
Nittiotalsmännen och storstrejken — publicerades i oktober 1909.
Den innehåller en översikt av de ledande nittitalsförfattarnas utveckling,
litterärt och — framförallt — politiskt. Hedén framhåller deras ungdoms
frisinne. Reaktionen ’mot åttitalet hade, menar han, till en början varit en
rent estetisk angelägenhet. Intresset för radikala reformsträvanden fanns
kvar; vid flera tillfällen ställde sig författarna solidariska med
arbetarrörelsen. Först är 1905, i samband med unionskrisen, ägde en omorientering
rum. Då inledde Per Hallström och Levertin den marsch ät höger, som
visade sig vara slutförd år 1909. Nittitalsdiktarnas tystnad under storstrejken
var det avgörande beviset.
Hedén nöjer sig inte med att konstatera faktum; han söker också en
förklaring: "Vad är då skälet, att skalderna ej kunnat höja sig över sin
omgivnings trånga syn på arbetarnes strid och ej kunnat eftertryckligt bryta
mot den tidningsmoralitet, som alltid finner moralen på precis samma ställe
som makten ? Förklaringen skymtas kanske bäst i den nedgångsstämning, de
avmattningstecken som just på sistone skönjts i vår litteratur. Våra diktare
måtte börja bli gamla, och med ålderdomen följer ju alltför ofta politisk
trötthet och vresighet."
Om denna förklaring kan vara riktig, skall inte här diskuteras; jag vill
endast framhålla, att Hedén tydligen hade en stark förnimmelse av att
nittitalet led mot sitt slut. I själva verket var det redan slut, och Hedéns artikel
kan —■ som sagt — betraktas som en dödsruna.
Hedén hade emellertid i sin uppsats även nämnt Strindberg och den
inställning denne kunde förmodas ha till samhällsfrägorna: "Strindbergs re- 45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
