Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Jonsson, Thorsten: Världskriget och egoismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget och egoismen
Av de många vittnesbörden om den aktivistiska mystik, som hade
anhängare för tjugofem år sedan, är Siwertz’ roman Eldens återsken (1916)
det klaraste, bland annat därför, att boken inte är någon hymn till kriget utan
en ganska objektiv psykologisk analys. Den handlar om en ung ämbetsman,
Lennart Ahlbom, som genom krigsutbrottet rivs loss från verkets unkna idyll
och såsom neutralitetsvakt möter Handlingen. Det händer en stormdag ute
i skärgården; Lennart ligger bakom en klippa och ser en mina komma
drivande in mot land. Pang — skrotet yr om öronen på honom, och med
dunder och brak föds hans nya handlingsfilosofi, som framläggs i följande
stycke — ofta citerat:
Ve dem som blott vilja se krigets baksida, ljöd det inom honom. Ve dem som
blott se lidandet och icke det väldiga modet! Ve dem som glömma att livet är
ett äventyr och icke en institution!
Hundratusentals döda! Det är ju förfärligt! Men man tänker icke på den
oerhörda generositet, som strött sä mycket liv d världen. Har den slösat när den
skapade, så får man väl inte förtänka litet slöseri, när den är pä det andra
humöret, stormhumöret. Och vem vet till slut, om icke Jordanden har mäktiga
skäl att ibland slunga oss ut i det stora äventyret, försänka oss i det djupa
ofiferruset.
Sådana förmodanden kommer Lennart att med gillande erinra sig vad
han läst i en tysk tidning om kriget som "nationens reningsbad ur feg
materialism, en väldig bölja av moralisk genialitet, tider när storheten
sprider sig som en farsot, en offerviljans jättehögtid då man icke rädes
döden utan söker den . . .".
Siwertz ser i viss mån kritiskt på denna hänförelse och låter den visa sig
bärkraftig endast till häften, när det första ruset har lagt sig. Men han
tycker att det finns något värdefullt i den. Till aktivismen och till krigets
problem har han en vacklande inställning. Hans olika synpunkter skulle
kunna inordnas under följande fyra begrepp: modet, förståndet,
massegoismen och jobberiet.
För Siwertz hade bergsonismen — som bekant — betytt frigörelsen ur en
schopenhauersk passivitet. ’Berglsonismen var, iskriver Landquist, vittniesgill
när det gäller både Siwertz och Bergson, "övertygelsen om den skapande viljan
och om modets metafysiska roll". Och såg man nu den svenska aktivismen från
denna synpunkt, så stämde den bra med den filosofi som skänkt Siwertz
frihet; den förutsatte både persoriligt mod och handlingsvilja. Däri låg det
värdefulla. Kriget bars, om man inordnade det i detta system, av moralisk
genialitet.
Men hos Siwertz, en författare av så utpräglat intellektuell läggning,
måste bergsonismens förhållande till kriget ha väckt opposition. Vart man
under krigsåren vände sig, såg man hur metafysiska system utnyttjades som 95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
