Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Jonsson, Thorsten: Världskriget och egoismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget och egoismen
ha ti ingen anledning tili — torde han ha blygts över sin egen belåtenhet när
han såg de besegrade. Därför sprang han in i porten och gömde sig. Men
på den punkten är Siwertz solidarisk med sin hjälte och har därför inte
genomskådat gossen.
Gentemot arbetarklassen har Siwertz tydligen ibland känt en
främlingskapets irritation. Därför har han inte heller kunnat urskilja något positivt
i arbetarrörelsen. Han har sett att den gick ut på att kava åt sig pengar
kollektivt: det är massegoism, och därav kommer ingenting gott. Jämfört
med detta tedde sig aktivismen i ett fördelaktigt ljus; den krävde personliga
oifer, vilja till handling, mod. Begränsningen av hans erfarenhet hindrade
honom från att förstå vilka personliga offer, vilken handlingsvilja, vilket
mod arbetarklassens frammarsch hade krävt.
Men det aktivistiska programmet stannade i Allehandas och Svensk Lösens
spalter. I praktiken skänkte kriget på inget sätt den moraliska förnyelsen
åt landet. I den moraliska genialitetens ställe uppträdde en ekonomisk
genialitet. Jobberiet, som skapade nya, bukstinna förmögenheter ät de få,
medan massorna magrade efter ’brödkort, det var krigets vardag i Sverge.
Siwertz såg detta och upprördes av det. I Eldens återsken koncentrerar han
på grossören Betjeman sitt förakt för egoismen inom överklassen.
Betjeman är ännu en karikatyr. Men kriget avslöjade år frän år allt
tydligare sin verklighet, tanken pä en moralisk förnyelse genom aktivismeti
förlorade all aktualitet, och det enda som blomstrade var jobberiet. Ur dessa
senare krigsår växer Siwertz nya roman Selambs (1920) fram, en mot den
storkapitalistiska egoismen riktad smädeskrift, som i sin systematiska
grundlighet har beröringspunkter med Zolas metod att konstruera romaner. Selambs
har på det viset blivit Siwertz’ stora krigsbok — Sven Stolpe har i sin
Ver-dandiskrift om Siwertz med all rätt tryckt på den synpunkten.
Det är en egenhet med psykologin i Selambs: att alla Selambarnas
egoistiska handlingskraft kommer ur fruktan. Synpunkten är Adlers, och troligen
är det studiet av honom som lett Siwertz in pä detta spår. Det
anmärkningsvärda med denna psykologiska synpunkt är att den räddar kärnan i
bergson-ismen. Ty när bergsonismen angripits, har det oftast skett med den
motiveringen, att den prisar viljan till handling men inte tar med i beräkningen
vilka konsekvenser handlingen får. Ingen torde väl heller kunna förneka
att bergsonismen i praktiken tjänat de makter som nu för andra gången
lyckats störta Europa i fördärvet. Men med psykologin i Selambs har Siwertz
•gett en replik som gäller hans bergsonism. Här har han med konsekvent
häftighet angripit en handlingiskraft, som har sjuka rötter. Den vilja till 97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
