Tiden / Trettioandra årgången. 1940 / 99 (1908-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Jonsson, Thorsten: Världskriget och egoismen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

säger ut det, närmast en replik på de
konservativas förnöjda konstaterande av att
arbetarrörelsen inte kunnat hindra kriget;
era borgerliga präster kunde inte, de
heller! Kritiken riktar sig vidare mot den
borgerlighet som finner ursäkter för tyska
grymheter men upprörs av andra. I teorin
försöker Koch avsky all nedbusning lika
hjärtligt oavsett nationalitet, fast det ska
erkännas att hans ilska rinner till lättast
då det gäller sådan av tyskt märke. Det är
förståeligt om man tänker på
tysksympatiernas kvantitativa dominerande av
kulturmarknaden dessa år.

Martin Koch

Analysen i Blodet ropar gäller
människans reaktion inför kriget. Den är klarast
i uppsatsen Ord i förtroende, ett litet Sym-

posion, där de talande är era lugn, iskånlsk vänsterresonör, Fritz, en ung
pacifist med svärmisk blick, Ove, och en varmblodig och pratsam värd på
stället, Mauritz Fock, som representerar den enkelt mänskliga synpunkten
och är ett parträtt av författaren (Martin Kochs alter ego ii hans senaste
bok heter ju också Mauritz).

Mauritz Fock stöder sig på ett goetheord:

Stehen mit festen
markigen Knochen
auf der wohlgegriindeten
miitterlichen Erde.

Det betyder att mam ska resonera realistiskt. Till realismen hör att Sverge
måste ha ett gott, demokratiskt försvar, att Internationalen en gång måste
få maktmedel för att kunna hävda sig och att Sven Hedin kanske har rätt
och att man i så fall bör klämma till. På den sista punkten blir Mauritz av
Fritz överbevisad om att han misstar sig, men på en annan får han sista
ordet: när det gäller människans förmåga att döda. Vad Mauritz här säger
förefaller enkelt och självfallet för oss, som sedan ett par månader är
avtrubbade och tål vad som helst utom att själva lida och dö. När det
skrevs hade det säkerligen samma klang av utmanande, smått sensationell
förståndsmässighet som Eyvind Johnsons ord i Nattövning för ett och ett

halvt år sedan: "Men jag fick ett slags visshet–-— —. Att jag kan döda.

Att jag har kunskap i att döda. Att jag har lust att använda det jag kan."

99

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>