Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1940 - Tingsten, Herbert: Tryckfriheten i fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tryckfriheten i fara
utgivningsförbud för periodisk skrift. Men redani vid krigsfara uppstår en
hopning av befogenheter, som väl kan betecknas som fantastisk. Regeringen
kan -— bortsett från rätten att meddela transport- och införselförbud •— välja
mellan att censurera, åtala och konifiskera.
Hur ter sig då ur denna synpunkt censurinstitutets införande? Först och
främst bör beaktas, att den grundläggande förutsättningen för censur —
krigsfara — kan åstadkommas av varje makt, som är missnöjd med den
svenska pressens hållning och på grund härav riktar krav mot den svenska
utrikesledningen. Tyskland har i en rad ifall, både i fråga om Sverge och
andra länder, vänt sig mot i pressen gjorda uttalanden på ett sådant sätt, att
fruktan för en väpnad aktion uppstått. Intet är naturligare än att fullfölja
denna linje: man hotar på grund av att offentliga uttalanden i press och
litteratur icke anses önskvärda och framkallar härigenom krigsfara och
censur. De utländska påtryckningar, som hittills kunnat resultera endast i åtal,
straff och konfiskationer, kunna sålunda, om regeringsförslaget antages,
också leda till att den svenska opinionen officiellt censureras.
Följderna av censurens införande kunna ses ur två aspekter: en
utrikespolitisk och en inrikespolitisk. Ur den förra synpunkten uppstår spörsmålet,
om en avspänning i förhållande till det hotande landet verkligen står att
vinna på denna väg. För närvarande kan regeringen ställa sig avvisande
mot vissa långtgående utländska krav på inskridanden mot den svenska
pressen genom att hänvisa till tryckfrihetsförordriingens regler och sedan lång
tid följd praxis, och framför allt kan den hävda, att den icke är ansvarig
för gjorda uttalanden, då den saknar möjlighet att på förhand beivra dem.
Införes censur blir läget ett annat. Varje uttalande, som anses olämpligt,
har då granskats av officiella myndigheter, och en del av ansvaret måste
återfalla på regeringen, som tillsätter och dirigerar dessa myndigheter.
Regeringen kan icke skylla pjå pressens frihet, ty pressen är icke längre fri. Måste
icke följden bli ständigt ökade krav från den främmande maktens sida och
ständigt ökad undfällenhet frän den svenska regeringens? Och försättes icke
regeringen, om den på en viss punkt vill göra motstånd för att värna resterna
av svensk tryckfrihet, i ett sämre läge än nu?
Det påstås, att den inrikespolitiska debatten icke beröres av propositionen.
Men denna skillnad mellan inrikes- och utrikespolitisk debatt kan icke
upprätthållas. Det är icke möjligt att effektivt kritisera kommunism och
nationalsocialism i Sverge, om dessa rörelser måste behandlas som rent interna
företeelser. I den mån censuren skyddar de utländska diktaturerna, skyddar den
också de svenska diktaturrörelserna. Vi få kanske kritisera vår egen regering,
som vi ha anledning att vara nöjda med, men icke de rörelser, som utgöra
en fara för den demokratiska regeringen och den demokratiska regimen. (Även 325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
