Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1940 - Jödal, Ole: Utrikeskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inrikeskrönika
bestämt i Berlin, samtidigt som den tyska pressen och radion i oerhört hätsk
ton började redogöra för bestialiska mord på tyska krigsfångar, tortyr vid
förhör m. m. som skulle ha utförts på order av högre franska befälhavare
av "vita och svarta fransmän" samt av judiska befälhavare för franska
"terrortrupper". Nu hette det att Tyskland inte skulle ha något förbarmande
med det degenererade och "förnegrade" franska folket.
Det är lockande ur psykologisk synpunkt men föga fruktbart att spekulera
över vad Hitler kan ha avsett med detta speciella nervkrig mot Frankrike
mitt under anfallet. Delta krig har redan utmärkts av en hel rad
"fredsoffensiver", vilkas huvudsyfte naturligtvis varit att skapa förvirring och
försvaga motståndarnas moral genom att gång på gång tända ett fredshopp
som strax skulle släckas igen. Man kan dock konstatera att pansaroffensiven
mot Kanalen redan visat sig ha ett dubbelt syfte, nämligen dels det rent
militära att göra en basframskjutning ända inpå Englands knutar och
samtidigt militärt spränga in en kil mellan England och Frankrike, men dels
också att politiskt skilja västmakterna åt. Med kännedom om Hitlers
metoder har man anledning att vänta nya framstötar i detta senare syfte under
fortsättningen av kriget, kanske med hjälp av Italien.
Italien har spelat en viktig och dubbel roll i Hitlers strategi även utan
att delta i kriget. Militärt betyder ovissheten om Mussolinis avsikter att
Frankrike måste hålla relativt stora styrkor i Västalperna och Nordafrika
och att viktiga delar av de allierade flottorna och flygvapnen är bundna i
Medelhavet. Men även politiskt kan Hitler utnyttja sin bundsförvant vare
sig denne är i krig eller inte, men kanske bäst om han inte är i krig.
Åtminstone har hittills den italienska gatudiplomatin i form av
demonstrationer för skarpa krav på England och Frankrike verkat som ett mycket
följsamt ackompanjemang till den tyska krigföringen både i Norge och på
västfronten. Vilka uppgifter den italienska diplomati, som inte uppföres på
torgen, hittills kan ha haft är dolt under mörkläggningen, liksom vad Hitler
i fortsättningen kan vilja använda det italienska instrumentet till.
M en Italien har naturligtvis också en egen vilja, även om Ciano avslöjat
att man i Rom egentligen ansett sig behöva rusta i ytterligare tre år för att
få kraft att driva den igenom med militära medel. Italien har aspiratioher
och vill förverkliga dem med hjälp av den situation, som kraftmätningen
mellan Tyskland och västmakterna skapat. Mussolini följer i sin politik
säkerligen den kända italienska principen att egoismen är helig. Det har
många gånger upprepats att Italien har mycket, för att inte säga allt, att
förlora på ett krig men mycket att vinna, eller åtminstone förtjäna, på att
bibehålla sin fred. Detta är naturligtvis också sant, med den begränsningen 331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
