Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst II. Måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto G. Carlsund
är gjord för c:a femton år sedan och detta klargör tillfyllest varför Erixson,
X:et kallad, fått den reputation han har.
På museet bar Ihan vidare ett mycket saftigt blomstilieben i
gobeläng-färger och en vacker Lissabongata. En annan sak som han kallar
’Mot-gOM i Lissabon" ’är en rolig odh grotesk fantasi, som efter bearbetning
kan bli en verkligt monumental pjäs. Den föreställer fiskmånglerskor, och
huvudfiguren i mitten, tagen med lågt perspektiv, påminner med sin
jord-tyngda mustighet om en italiensk renässansfresk. X:et tillhör utan tvivel den
lilla grupp av målare som måste räknas till landets elit. Hans
ursprunglighet oöh naturliga begåvning har kanske undergått en eller annan inte
så helt hälsosam påverkning från en ytterliggående expressionistisk riktning,
men man får hoppas att den skall suddas ut med åren.
Amelin har sin egen typ bland annans tämligen likriktade färg- och
for-mare och man känner igen honom, om inte på gången och på pannan, så på
den miljonärsaktigt slösande färgförbrukningen. Vad har den mannen för
hemliga tillgångar? Hur ser hans färgkonto ut? Anmärker inte
taxeringsnämnden på de fantastiska avdrag han måsite göra i sina deklarationer?
Vare därmed hur som helst. Ett är säkert: Amelin är mera skulptör än
målare, fast han modellerar i färg. Ibland bra, som t. ex. i ett
"Arbetarehuvud", ibland mindre Toligt, som t. ex. "Sittande modell". Men ibland
händer det dessutom att han slänger modelleringen för att måla, som t. ex.
i porträttet "Hasse", och då blir det alldeles misslyckat.
Gideon Börje blir med åren allt mer träaktigt hård vid tillyxningen av
sina modeller och landskap. Det är en smakfråga om man gillar sorten; på
mig gör det ett avgjort trist intryck. På väggen mitt emot hade Fritiof
Schiildt en sändning tavlor, de flesta gamla bekanta. "Blått bord och flaskor"
är en duk som har hela sin forna charme i behåll, medan det övriga
lämnar en tämligen oberörd. Lasse Johnsson hade man nyligen tillfälle se
på separatutställningen i Konstnär^huset och två av dukarna därifrån
visade han även här, nämligen "Konstsamlaren" och "Arabmarknad". Inte
hörde de precis till det alka bästa han gjort, men Johnsson är ännu i
stort sett ett oskrivet blad, en talang i vardande, och man har lov att vänta
sig åtskilligt av honom.
Samma var förhållandet med Clemens, som nyligen haft utställning på
Svensk^Franska konstgalleriet. Av hans två tavlor var den ena, som kallades
"Torget", enformig i färgen och med stora döda partier, medan den andra,
"Frän Tivoli", egentligen ett damporträtt, hade en tjusande lyster, en nästan
Sager-Nelsonsk ton över sig. Clemens hör till gruppen de yngsta och ger
372 goda löften för framtiden.
Tiden 6 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
