Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Tingsten, Herbert: Socialdemokratin och försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratin och försvaret
Frän början av 1900-talet till den vänstersocialistiska gruppens utbrytning
är 1917 är försvarsfrågan den mest och hetsigast debatterade frågan
inom partiet. Flertalet av de ledande — majoriteten inom partistyrelsen och
den snabbt växande riksdagsgruppen — stär fast vid den linje, som kan
kallas den Brantingska; man håller på försvarets nödvändighet samtidigt
som man angriper militarismen, krav pä politiska och sociala reformer
kombineras med försvarsfrågan, förslag om ökade rustningar mottas med
skepsis eller kritik men göras likväl till föremål för saklig prövning. Mot
denna grupp stär en opposition, som har sitt fäste inom
ungdomsorganisationerna, efter ungsocialismens avvisande inom Socialdemokratiska
ungdomsförbundet. Oppositionen krävde, att avrustningsprincipen ovillkorligt skulle
inskrivas i programmet och att riksdagsgruppen generellt skulle vägra
anslag till militära ändamål. Vid 1905, 1908 och 1911 års kongresser växte
oppositionen i styrka och vann stora framgångar. Den försvarsvänliga
riktningen inom partiet måste gång efter annan göra eftergifter, och sannolikt
skulle den rena avrustningslinjen ha blivit partiets officiella ståndpunkt, om
ej Brantings auktoritet avhållit partivänstern från att fullt utnyttja sin
styrka. Under tiden närmast före världskrigets utbrott nådde den
försvars-fientliga tendensen sin kulmen. Med världskriget inträdde en förändring,
som kom till uttryck redan vid 1914 års kongress. Den positivt inställda
gruppen inom partiet växte i styrka och målmedvetenhet samtidigt som
ungdomsförbundet under Höglunds ledning ytterligare underströk sin
försvarsnihilism. Brytningen vid 1917 års kongress, som avlägsnade
vänsterriktningen, var till stor del en konsekvens av motsättningarna i
försvarsfrågan.
Försvarsvännerna inom partiet bestämdes väsentligen av motiv, som voro
gemensamma för alla politiska riktningar av betydelse. Den internationella
spänningen skärptes; detta klarlades vid Internationalens kongresser likaväl
som i den svenska högerns försvarspropaganda. De ännu kring sekelskiftet
starka förhoppningarna om att svensk politik skulle kunna föras utan
hänsyn till vad man kallade den moderna imperialismen försvagades. Hotet
från Ryssland, som dominerade i den svenska försvarsdebatten, måste göra
intryck även på socialdemokratin, som sedan gammalt såg den europeiska
reaktionens fäste i tsardömet. Även om socialdemokratien ännu helt var ett
kampens och missnöjets parti, kunde den konstatera, att mycket redan
vunnits i politisk och något i social demokrati. Under intryck av sådana
överväganden kunde Branting, Steffen och andra mot slutet av detta skede allt
starkare hävda, att socialismen även i det bestående svenska samhället måste
verka för försvaret, ja, att det nationella försvaret måste betraktas som
nödvändigt just ur socialistisk synpunkt, som ett försvar för redan vunna fram- 419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
