Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Lundkvist, Artur: En amerikansk dramatiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
dramat, så att detta får en typisk och tidlös karaktär. Den åldrande,
maktmedvetna drottningen och den lysande unge fältherren Essex dras till
varandra av en ömsesidig, häftig lidelse, men maktbegäret och viljebrottningen
skiljer dem åt. Hon företräder den kloka beräkningen, han den hetsiga
djärvheten, och ingen av dem kan vika för den andre. Tragiken ligger inte främst
däri att hon drivs att beröva honom livet, utan i de motsatta passionernas
kamp inom dem, den förödande motsättningen mellan kärlek och maktdrift,
mellan människa och härskare. Där finns också en ton som är diktaren
Andersons mest personliga på samma gång som den ekar av Shakespeares
oförgätliga känsla: ett vemod inför det obevekligt förvandlande och
utplånande i årens och livets gång.
"Åren är långa och fulla av skarpa, tröttande dagar,
som nöter ut vad vi är och vad vi har varit
och förvandlar oss till människor vi inte känner."
"Mary of Scotland", Andersons hittills största seger som historisk tragöd,
utgör i grunden en ny version av dramat om Elizabeth och Essex.
Situationen är densamma, men nu heter personerna Maria Stuart och Bothwell.
Hon är Skottlands unga drottning, som betvingar sin lidelsefulla,
levnadsglada kvinnlighet med maktens och kungablodets krav. Han är den djärva
handlingens man, den glödande och fordrande älskaren, som vid hennes sida
vill styra riket. Men hon fruktar den virvlande passionen som hotar
undergräva hennes oförvillade drottningklokhet. Hon avvisar honom, fastnar i den
intrigerande Elizabeths skickliga snaror och inser misstaget för sent; hennes
bana går nedåt, mot fängelse och död. Hon tror ståndaktigt men kanske
alltför naivt på öppenheten, på sanningens och den goda viljans framgång i
världen, och även när hennes enda instans är det egna ensamma samvetet
trotsar hon Elizabeths segrande falskhet. Elizabeth tror däremot att makten
bestämmer rätten, att den segrande lögnen blir till sanning, att historiens
dom blott är en illusion som skapas av de målmedvetet förutseende. "Vi
är inte vad vi är utan vad som sägs om oss", lyder hennes demoniska
livsvisdom. "Det är inte vad som händer som äger betydelse, nej, vad som
händer är inte ens det som är sant, utan sant är det som människor tror
har hänt." Inte utan skäl har detta skådespel blivit beundrat för sin
ordprakt och sin poetiska glans. En oförneklig ingivelsens rikedom, en känslans
hetta och högspänning har gjort det möjligt för Maxwell Anderson att
framgångsrikt införa även shakespeareska adjektivanhopningar och grova
knekt-488 skämt.
Tiden 8 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
