Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Lundkvist, Artur: En amerikansk dramatiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
"Winterset"^, 1935, inleder den tredje perioden i Maxwell Andersons
författarskap, hans versdramer med samtidsmotiv. Det finns något av ljusfattig
film över detta styckes utanverk, men den förnimmelsen viker inför det flöde
av svidande och lågande ord, av substantiell poesi, som bär förloppet framåt.
Med sina gangsteruppträdanden och yttre våldsdåd är det dock ett äkta tragiskt
drama, ty det handlar väsentligen om kravet på rättvisa gentemot oförsonade
brott och detta krav blir till en förödelsebringande omöjlighet. Scenen är ett
brofäste i New York, en källarvåning där en judefamilj lever. Sonen är
inblandad i en rånhistoria som grävts upp igen efter många år och han tvingas
att tiga av den skyldige, gangstern, som nyss sluppit ut ur fängelset. Nu
uppenbarar sig Mio Romagna, sonen till den för samma brott oskyldigt avrättade:
en yngling, full äv glödande hämndtankar och bitter poesi. Även domaren som
dömt Romagna infinner sig under sitt sinnesrubbade kringirrande för att
rättfärdiga sig inför sig själv. Och det blir en sällsam rättegång i källarvåningen,
under gangsterns hotande revolver. Men Mio har fäst sig alltför djupt vid
Miriamne, judeflickan, och hämnden blir honom slutligen omöjlig när hans
kärlek och medkänsla dras in däri, men också kärleken blir honom omöjlig
för den ropande hämndens skull. Är intet liv möjligt för dem tillsammans
visar de sig dock kunna dö bredvid varandra för gangsterns kulor. Detta
förlopps hårda realism stegras till meningsfull, gripande symbolik genom sin
drömlika tillspetsning. Den lilla kärlekshistorien, dödsdömd innan den hunnit
börja, lyser som en innerlig låga i bakgatans regniga skymning. Vältaligt,
stundom höjande sig till kosmisk poesi, framför den gamle rabbinen sin
besvikna livsinsikt att allt är ett fåfängligt skuggspel i skenet från mänskliga
passioner. Själv förmår han dock inte betrakta sin känsla för sonen som en
tom illusion, utan upplöser i stället verkligheten för att fria honom från skuld;
däri ligger den motsägelse som gör honom så djupt och smärtsamt mänsklig.
Men Mio avtecknar sig i sin ungdomliga glöd med frågan:
"Vill ni säga mig hur en människa
ska leva och möta livet, om hon inte
kan tro att sanningen är som en eld
och ska brinna igenom och bli sedd,
även om det tar alla år som finns?"
"High Tor" (Drömmarnas berg), Andersons nästa betydande samtidsstycke,
är inte en tragedi, snarare en komedi på vers. Det är hans muntraste, mest
490
1 Uppfört i Göteborg under titeln "Natt över New York"; i Stockholm under titeln
"Grå gryning".
Tiden 8 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
