Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Lundkvist, Artur: En amerikansk dramatiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
Det kommer
till många i vissa generationer,
men kommer blott till ett fåtal i andra,
och det säger: om du vill leva
måste du dö, i detta ögonblick —
annars ska maten du äter ruttna
framför din mun och de läppar du kysser
bli till sten, och den mark du beträder
ska rulla ihop sig under dina steg
likt en orm och väsa bakom dig. —
––En man måste dö för
sin tro, ifall han är olycklig nog
att möta detta krav under sin tid,
och vill han inte, då slutar han med
att tro på ingenting alls — och det är
också döden!"
Detta Maxwell Andersons senaste drama är med all sin omedelbara
spänning fullt av grubbel och frågor. Där talar en man som upplevt många av
vår tids påträngande samvetsproblem och gjort dem till sin personligt fattade
angelägenhet som diktare. Han är inte som 0’Neill en skapare av ödestragedier,
förnyade genom modern driftsanalys; hans område är i stället den moraliska
tragedin, vilken just nu framstår som aktuellare än någonsin. Han är inte det
ovanligas och speciellas dramatiker, utan det allmännas och vanligas. Hans
särskilda förmåga är att kunna intränga i den ordinära tillvarons konflikter,
att fördjupa, förstora och förklara dem. Han är heller ingen egentlig
gestaltskapare, hans personer har främst betydelse som redskap för
allmänmänskliga passioner eller tidsidéer. Och deras dramer har sin grund mindre i
någonting personligt än i tillvarons inneboende motsättningar, som gör allt
förverkligande av rättvisa, kärlek och lycka till en tragisk omöjlighet. Anderson
använder sig ständigt av konflikten mellan världens onda arv och individens
goda vilja, mellan mänsklighetens gamla cynism och dess ständigt pånyttfödda
tro. Bakom hans ofta häftiga bitterhet, hans mörka frenesi finns alltid en
oövervinnlig dröm om ett bättre liv, en segrande sanning, en möjlig kärlek.
Med en kraftfull realism som hävstång för sina motiv lyckas han lyfta dem
upp i en poetisk sfär, ja, ställvis till del sublima och kosmiska. Han sysselsätter
sig gärna med livets mening och universums bestämmelse, kanske inte på ett
i och för sig originellt sätt, men med poetisk styrka. Liksom han är djupt
medveten om människans innersta ensamhet bortom lidelser och strävanden, är
492 han även medveten om folkens och kulturernas väntande öde. "Ingenting
Tiden 8 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
