Tiden / Trettioandra årgången. 1940 / 538 (1908-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Engkvist, Olle: Byggnadsindustrins läge och framtidsutsikter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

►	Om man över huvud skall kunna få igång byggnadsverksamheten, måste kostnaderna sänkas. Tomtpriserna, räntorna, materialpriserna och lönerna få alla bidraga.

Olle Engkvist

Byggnadsindustrins läge och
framtidsutsikter[1]

När man skall behandla byggnadsindustrins läge och framtidsutsikter, kan
man börja med att gä tillbaka och se, hur byggnadsverksamheten har
utvecklat sig under årens lopp. Jag åsyftar den tid, som ligger mellan 1914 och
1939. Åren närmast före utbrottet av förra kriget kännetecknades av en hausse
på byggnadsmarknaden. Det var fara å färde, att utvecklingen skulle resultera
i ett bostadsöverskott av stora dimensioner. I Stockholm var
ledighetsprocenten i början av kriget 4 proc., medan ett par procent anses vara någorlunda
normalt. Inte dess mindre förändrades situationen mycket snabbt, så att vi
vid slutet av kriget hade ett underskott i stället för ett överskott av bostäder.
Det rådde bostadsbrist. Orsakerna härtill voro flera. Den viktigaste var
byggnadsverksamhetens sammankrympning. Under de tre första krigsåren var
bostadsproduktionen ungefär hälften så stor som den hade varit 1914, och 1918
erhöll man endast ett tillskott av bostäder om 1,400 eldstäder medan samma
siffra för 1914 varit 7,500. Samtidigt växte folkmängden i huvudstaden och
därmed efterfrågan på bostäder i sådan utsträckning att bostadsbehovet icke
helt kunde tillfredsställas.

När man så kom fram till 1918 drabbades också byggnadsindustrin av den
s. k. fredskrisen, som inte var bättre än krigskrisen. Det följde en rad
konflikter inom byggnadsfacket, vilka inte klarades upp förrän 1922, då det
träffades ett nytt kollektivavtal. Under kriget och inflationen strax efter kriget
hade vi kommit upp till en arbetslön på 2: 50 å 3: — kr. per timme. 1922
sänktes den till omkring 1: 50 kr., vilket betecknar en mycket kraftig
minskning.

Det har diskuterats mycket om orsakerna till svårigheterna på
bostadsmarknaden och byggnadsverksamhetens inskränkning under och omedelbart
efter förra kriget. Det sägs ofta att allt berodde på hyreslagstiftningen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>