Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Engkvist, Olle: Byggnadsindustrins läge och framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Engkvist
Det finns två slag av byggnadsindustrier, nämligen dels
husbyggnadsindustrin och dels den som bygger industrianläggningar och därmed jämförliga
byggnader. Jag åsyftar i det följande endast den egentliga
husbyggnadsindustrin. Denna ombesörjas av byggmästare, som på eget bevåg och egen risk
bygga sina hus. Låt oss se litet på de olika faktorer, som måste ingå i deras
kalkyler.
Ränteläget är en mycket viktig sådan faktor och har avgörande betydelse
för beslutet att sätta igång en byggnadsverksamhet. Räntan följer ju kriserna
och beror i någon mån på omfattningen av byggnadsverksamheten. När vi
tala om räntor inom byggnadsfacket är det inte diskontoräntan eller den
allmänna räntan vi mena och ej heller räntor på tillfälliga lån utan räntorna
på de bundna lånen, d. v. s. kassalånsräntan. Den varierar ganska betydligt.
Den har fram till 1920 varit uppe i 7 proc., sjönk senare och var 1922 6 å
5 1/2 proc., sjönk ånyo till 5 proc. och vid 1930 var man nere i 4 ^ proc.
Sedan höll den sig i det läget fram till krisen 1932, då den kröp upp igen till 6 ä
7 proc. Då den krisen var övervunnen började räntefallet på nytt, så att vi
1936 närmade oss 3 proc. och fram till 1939 kunde räkna med en
kassalåns-ränta av 2 % proc.
Vad detta betyder förstår man, då man ser hur tomtvärdena varierat. Räntor
och tomtvärden synas följa varandra ganska klart. När räntan är mycket hög,
äro tomtvärdena låga. Om man tager en så kort period som 1933—1939, alltså
6 år, får man följande jämförelse. Vid periodens början betalades för tomterna
här i Stockholm 1,500 kr. per eldstad för välbelägna fastigheter. På Gärdet
lågo priserna uppe i 1,600 ä 1,700 kr. Det sista året betalades där mellan
4,000 och 5,000 kr. per eldstad. På Östermalm höllo sig priserna så pass
höga, att det lönade sig att riva ned rätt värdefulla hus och bygga om.
Hyrorna, den andra faktorn, ha märkvärdigt nog hållit sig ganska konstanta
under de sista 15 åren, trots att byggnadskostnaderna gått upp under den tiden
med c:a 20 proc. och tomtkostnaderna med 2 å 3 gånger sitt pris sedan 1925.
Förklaringen ligger delvis i att man 1925 inte ansåg läget stabilt utan krävde
rätt stor riskprocent för att kunna klara sin fastighet. Hyrorna blevo med den
bakgrunden för höga. Sedan har läget stabiliserat sig och risktilläggen ha kunnat
minskas. Omkring 1925 räknade man sålunda med en bruttoförräntning på
fastighetskapital på omkring 10 proc., under de senaste åren däremot med
endast 6 å 7 proc. Taxeringarna utgingo i regel från 8 proc. bruttoförräntning.
Det var räntorna, som orsakade det olidliga läget på byggnadsmarknaden
sista halvåret 1939. Nettotillskottet av nybyggda eldstäder i Stockholm var
närmare 28,000 st. och året före var det 16,000 st. Då trodde man att räntan
skulle hålla sig så länge att man fick byggnaderna färdiga, men alla blevoi
540 lurade och redan i augusti 1939 blev det omöjligt att få ett kassalån till den
Tiden 9 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
