Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Landgren, John: Arbetslöshetspolitikens dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arhetslöshetspolitikens dilemma
Nu ligger ju emellertid saken inte sä tilL Samhället ger ingen hjälp. Samhället
låter utföra ett nyttigt arbete. Den arbetslöse säljer sin arbetskraft och får
betalt efter gängse grunder. Skulle han därvid få bättre betalt än kollegerna
inom andra yrken, så kan åtminstone den arbetslöse icke klandras för den saken.
Tvärtom. Han strävar uppåt och framåt genom eget arbete i överensstämmelse
med alla goda sederegler. Icke ens om han medvetet söker slinka över från
jorden och skogen till ett beredskapsarbete, kan han rättvisligen klandras för
det. Man bör icke uppställa andra moraliska och ekonomiska regler för de
arbetslösa än för andra människor.
Alla föreställningar av den här antydda moraliska arten kunna utan vidare
sorteras bort och kvar står då av frågeställningen detta. Är det ur
samhällsekonomisk synpunkt förnuftigt att bereda sysselsättning för ledig arbetskraft
på arbeten — bättre betalda — som falla inom den lediga arbetskraftens,
vanliga arbetsområde? Eller skall man flytta arbetskraften till för den mera
främmande områden? Man bör då erinra sig, att det lägre löneläget inom
jordbruket och skogsbruket icke orsakats av arbetslöshetspolitiska åtgärder.
Icke heller den därmed sammanhängande och sedan många år pågående
sugningen av arbetskraft från landsbygden till industrin och de större samhällena.
Allt detta är en naturlig följd av den fortskridande industrialiseringen och den
alltjämt pågående omvandlingen av det moderna samhället. Med samma rätt,
som man vill anklaga arbetslöshetsåtgärderna för att suga arbetskraft från
jordbruket med samma rätt kunde man anklaga järnvägsbyggandet, industrin
eller den nu pågående upprustningen. I själva verket är det naturligtvis så, att
arbetslöshetspolitiken såväl som socialpolitiken närmast är en företeelse på
ytan i jämförelse med den mäktiga naturliga omvandlingsprocessen i
samhället och näringslivet. Ingenting är mera hopplöst än att söka vända den
strömmen med arbetslöshetspolitiska medel. Visserligen kan det tänkas, att en mycket
restriktiv arbetslöshetspolitik för något eller några år kan driva något eller
några tiotusental arbetare ut från nyligen erövrade arbetsområden. Vid nästa
högkonjunktur kommer emellertid arbetskraften att strömma tillbaka i lika
stora och sannolikt ännu större skaror. Det hela kan karakteriseras såsom ett
strategiskt utnyttjande av motståndarens tillfälliga svaghet för näringspolitiska
attacker av ringa bestående värde.
Om man sålunda har anledning vara tveksam om den näringspolitiska
effekten på längre sikt av en restriktiv arbetslöshetspolitik, måste man vara
ännu mera tveksam, då det gäller metoden för utövande av en sådan
restrik-tivitet. Utgångspunkten för den här behandlade invändningen var ju
nämligen den, att arbetslöshetsåtgärderna för att möjliggöra ett tryck på
arbetskraften i varje läge åtminstone borde begränsas att svara mot det
dokumenterade hjälpbehovet. Restriktiviteten kan ytterligare ökas genom mera kvali- 591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
