Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Svanberg, Victor: Den unge Strindbergs samhällssyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Strindbergs samhällssyn
ländska sågverkspatroner, så hade svårligen bilden kunnat bli så negativ som
den blev. Ty industrin kämpade sig genom krisen.
Efter en kort ljusning i början av 1880-talet återkom depressionen och
varade till årtiondets slut. Detta är den egentliga orsaken till att pessimism
präglar åttio-talets skönlitteratur. Man talade sedan hånfullt om dess
gråvädersstämning. Efteråt är det lätt att se, att även åttio-talet var ett led i
Sverges ekonomiska framåtskridande. Då anpassade vi oss efter det
internationella handelsutbytets krav, framför allt den transoceana
spannmålsimportens ofrånkomlighet. Samtiden kände mera av anpassningens svårigheter än
av dess välsignelser.
Egendomligt men ej slumpmässigt är att krisen samtidigt kastade ett
positivt intresse in i Strindbergs sociala negativism. Det var medkänslan med
arbetarna.
I början av årtiondet hade han, under sin borgerliga publicistik i
Stockholms Aftonpost, granskat arbetarens ställning och funnit den god, jämförd
med tjänstemannaproletariatets. Han hade haft vissa orsaker att se läget ljust.
Timlönerna för industri- och gruvarbetare stego från 15 öre 1870 till över
20 öre 1874. Men 1879 gingo de ned till 18 öre.
Instämmandet i arbetarnas krav är det positivt nya i Röda rummet. När
Arvid Falk bevittnat en parodi på arbetarmöte, där utomstående diktera
resolutioner mot strejkrätten, säger han: "Jag beklagar arbetaren, som låter sig
vilseföras av lycksökare. Hans sak är den närmaste tidens fråga, och hela
er politik är inte värd ett öre mot den."
Och en snickare i Vita bergen, som undervisar ett par välgörande damer,
att invånarna i Söderkåken inte behöva frälsning men kläder och mat och
bra betalt arbete, får i sin stämma något av den apokalyptiska klang, som
Gert Bokpräntare hade året efter Pariskommunen men som Strindberg då
icke hade rum för i sin samtidskritik. Borgs och Falanders cyniska skepsis
viker för ett ögonblick undan för en patetisk profetia om ett annat nytt rike
än det humbugsrike, som grundats 1866:
"Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickarn.
Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från
Vita bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma
med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära,
nej ta, och ni ska få ligga i hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta
potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått
genom vattenprovet, som vi–- —" 617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
